Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Fälttåget 1640 och tåget mot Regensburg - Johan Banérs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
En af hans öfverstar, Erik Slange, stod i Neuburg med 2,000
ryttare. Han hann icke draga sig tillbaka utan blef omringad af
erke-hertig Leopold och Piccolomini. Staden hade så godt som inga
försvarsverk, murarne voro nedramlade och Slange hade inga kanoner.
Likväl försvarade han sig in på fjerde dagen, den 8 —11 Mars, då han
blott hade stenar att försvara sig med.
Genom detta tappra försvar räddades Banér och hufvudhären.
Likväl förföljdes han, och fiendens förtraf var i hack och häl efter honom,
ständigt skärmytslande med hans eftertrupper. Också var det till slut
blott en half timmes försprång som räddade Banér. Han gick genom
Böhmen rakt åt norr till det lilla Presnitz, der ett pass gick öfver
Erz-gebirge, samt hade nätt och jemt hunnit föra hären öfver bron vid
Presnitz, så visade sig Piccolominis förtraf.
Banér lät då med några kanoner besätta en höjd norr om passet
och derifrån uppehöll han Piccolomini från middagen till sent på qvällen,
hvarunder hären hann rädda sig öfver bergen. I elfva dagar förföljde
honom de kejserlige utan att afsadla, men de hunno honom dock icke.
I Zwickau förenade han sig åter med Guebriant.
Sådan var Johan Banérs sista bragd. Tåget mot Regensburg och
ännu mer återtåget, hvarunder han, såsom han sade i sina bref1), »icke
förlorade så mycket som ett blylod, endast stycken af en sprungen
kanon, dem han för artillerihästarnes lindring bortkastade», omtalades som
underverk. Återtåget förliknades med det från Torgau. Äfven denna
gången ansågs han förlorad, och i Johan Georgs hufvudstad firade man
redan en tacksägelsegudstjenst, då man af sträfvande svenska trupper,
som närmade sig Dresden, öfvertygades om sitt misstag.
Johan Bafiérs död.
På detta så ryktbara återtåg blef Banérs kraft bruten. Det var ej
blott kroppslig sjukdom, utan äfven harm och bekymmer, som här i
öfvermätt tryckte honom. Harmen gälde Guebriant och Weimarianerne,
oron och bekymren den svenska hären. Han satt både dag och natt
i sadeln på iltåget genom Böhmen. När han från Presnitz kom in i
Meissen, kände han sig sjuk, och han blef allt sämre, ehuru han icke
deraf lät på minsta vis hindra sig från fullgörandet af sin pligt, medan
fienden allt jemt förföljde och vanligen om aftonen intog det qvarter,
som Banér lemnat på morgonen.
I slutet af Mars öfvergick sjukdomen från hvardags- till
tredjedags-frossa. Emedan hans ifver icke tillät honom att sköta sig — han
färdades än i hängbår, än ombäddad i sin resvagn — så förvärrades
dagligen det onda. Så ofta han kunde eller, rättare, så ofta fienden
tillät honom att hålla sig stilla och inne, blef han något bättre, och
utan tvifvel skulle hans starka kropp hafva till slut öfvervunnit
sjukdomen, men knappt hade en förbättring inträdt, förr än han åter måste
utsätta sig för den kalla luften, och då gick det tillbaka igen.
J) Enligt hvad Baaz omtalar i bref till pfaltzgrefven Johan Casimir.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
