Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eröfradt land eller vara bindande mot någon fiende, som Sverige redan hade eller framdeles kunde få under det pågående kriget. Svenskarne åter fortfore att framför allt fordra ett närmare bestämmande af den artikel i förbundsfördraget, som afsåg alla främmande flottors utestängande från Östersjön, hvilken punkt var för danskarne med afseende å förhållandet till Holland just den ömtåligaste och den, som från början mött mesta svårighet. Mot denna punkt strandade ock det föreslagna förbundet; men med förslaget till fredsfördragets bihang blef man ändtligen färdig mot slutet af Maj, hvarvid det visade sig att en söndring uppstått mellan de båda svenska underhandlarne. Riksrådet Bielke hade från början med en viss förtrytelse sett, att hofrådet Coijet, som vid roskildska fredsunderhandlingarna biträdt endast såsom sekreterare, nu blifvit stäld vid hans sida, och hade derföre sökt, så mycket han kunnat, ensam leda underhandlingarna. Han hade äfven, jemte de gemensamma berättelserna om underhandlingarnas fortgång, skrifvit särskilda till konungen, och Coijet hade gjort på samma sätt. Så länge man kunnat, hade man likväl sökt hålla denna oenighet hemlig, men när bihangsförslaget skulle upprättas, utbrast den offentligen, emedan Coijet vägrade ingå på åtskilligt, som Bielke medgaf. Den förre följde noggrant konungens föreskrifter, men den senare sökte icke sällan mildra dem till Danmarks fördel, och då det under följande tider visade sig att Bielke icke var oåtkomlig för gåfvor från främmande makter, har han ådragit sig misstankar, att sådant äfven kunnat vara förhållandet vid detta tillfälle.
Carl Gustaf, som fortfarande vistades i Göteborg, der han behöll ständerna samlade för att afvakta utgången af underhandlingarna i Köpenhamn, hade den 14 Maj från sitt sändebud i Tyskland fått underrättelse, att konung Leopold förehade ett infall i Pomern och Holstein, med anledning hvaraf Carl Gustaf den 22 Maj skref till Björnklou, att han ämnade, så snart han något så när kommit till riktighet med Danmark, begifva sig till Kiel eller Wismar samt sedermera så sakta tåga framåt med hären, till dess han finge veta, om freden i Tyskland kunde återställas. Samma dag utfärdade han ock kreditiv för Nils Brahe och Björnklou att hos romerska rikets furstar och ständer klaga öfver Österrikes förhållande mot Sverige.
Emellertid hade den vackra årstiden nu framskridit så långt, att konungen icke längre kunde dröja hemma, utan afskedade ständerna den 21 Maj och gick den 5 Juni ombord för att afgå till hären, sedan han befalt riksrådet att vid rikets styrelse rätta sig efter den år 1655 gifna föreskriften. Samma dag gaf han ock sina ombud i Köpenhamn tillkänna sin vilja i afseende å det uppgjorda bihangsförslaget. I vissa punkter gaf han efter for danskarnes påståenden, i andra åter ålades ombuden att på intet vilkor gifva vika. Slutligen erhöllo de befallning att, när deras uppdrag vore fulländadt, »komma till honom derute», hvilket visar, att han då ännu förmodade de tvistiga frågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
