Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtskilligt och befalte sina ombud underteckna fördraget, om blott de danska ombuden gåfve en bestämd förklaring, hvilken icke ens behöfde vara skriftlig, huru många skepp Danmark ville lemna till hjelp, i händelse en främmande flotta sökte intränga i Östersjön. Han ville nöja sig med, om endast 8 danska krigsskepp dervid biträdde, och skulle sjelf sända 40. Danmark var likväl nu bragt i sådant trångmål af Holland, som redan beslutat afsända en flotta till Danzigs befriande, och van Beuningen var så verksam i Köpenhamn, att de danske underhandlarne förklarade sig omöjligen kunna bifalla äfven de så betydligt nedsatta fordringar, hvarmed Carl Gustaf nu ville låta sig nöja. Dock blef Owe Juel afsänd till honom för att fortsätta underhandlingarna.
Dessa kunde likväl nu mera icke leda till någon påföljd, emedan just vid denna tid Carl Gustaf beslöt sig för att anfalla Danmark. Att detta för hela återstående delen af Carl Gustaf lefnad så vigtiga beslut vidtogs mellan den 28 Juni och den 1 Juli, vittna de bref, han dessa dagar aflät till sina underhandlare, hvilka han i det förra brefvet befalte, under ofvan nämnda förutsättning, underteckna fördraget, men i det senare att söka förevändningar för underhandligarnas fortsättande, äfven om danskarne ginge in på alla hans fordringar.
Detta beslut och de åtgärder, hvartill det ledde, väckte stort uppseende och ådrogo Carl Gustaf bittert klander af hans samtid samt hafva äfven af högt aktade forskare i våra egna häfder blifvit strängt bedömda. Man har antagit egentliga anledningen till detta beslut om krigets förnyande hafva varit, att Carl Gustaf ångrat, det han ingått freden i Roskild och icke gjort slut på Danmarks sjelfständighet. Man har äfven antagit, att detta beslut varit fattadt redan i medlet af April och att hans senare tillgöranden endast gått ut på att vinna tid för att kunna verkställa detta beslut under den årstid som dertill var den tjenligaste.
Hufvudsakliga och, så vidt vi veta, enda anledningen till detta senare antagande har varit en uppgift, som förekommer i Erik Dahlbergs dagbok, att han den 18 April blifvit kallad till konungen, som då vistades i Göteborg, och af honom fått befallning att så hastigt som ske kunde begifva sig till Seland, till riksamiralen Wrangel, hvilken då var i full verksamhet med att i öfverensstämmelse med roskildska fredsfördraget öfverföra de svenska trupperna från Seland till Fyen och Jutland. Om Wrangel vid Dahlbergs ankomst ännu hade på Seland tillräcklig styrka att kunna mäta sig med den danska, som kunde anfalla honom från Köpenhamn, så skulle han stanna på Seland och under hvarjehanda förevändningar uppskjuta truppernas dragande derifrån, men vore större delen
af manskapet redan derifrån, så skulle han utrymma Seland, för att icke hos danskarne väcka misstroende och missnöje, samt i sådant fall hålla Fyen starkt besatt och äfven väl besätta Fredriksodde, Hals skans, Wensyssel samt Sonderborg på ön Als. Konungen hade nemligen, sedan han märkt »huru falskeligen konungen af Danmark colluderade med holländarne», beslutat »föra sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
