Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Interimsstyrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wrangel, Gustaf Otto Stenbock och Clas Bielkenstierna sysselsatte vid härarna i Pomern samt på danska öarna och farvattnen. Magnus De la Gardie, Bengt Oxenstierna och Schlippenbach förde underhandlingarna i Oliva med Polen och dess bundsförvandter; Sten Bielke och Schering Rosenhane dem med Danmark i Helsingör. Bengt Skytte var i London, dock utan offentligt uppdrag.
Hufvudpersonen i interimsstyrelsen var riksdrotsen Per Brahe, hvars beslutsamhet och stora anseende hos alla riksstånden högst väsentligt bidragit, att föregående stridigheter angående giltigheten af Carl Gustafs testamente fått en för rådet och adeln gynsam utgång, som borde betrygga deras seger äfven vid det slutliga afgörandet. Redan under Carl Gustafs lifstid hade Brahe varit den egentligen styrande här hemma, medan konungen var frånvarande i kriget, och det var också nu han, som hufvudsakligen bestämde besluten och till hvilken det vida öfvervägande flertalet af de närvarande riksråden slöt sig. Enkedrottningen visade visserligen, åtminstone i början, en viss ifver i utöfningen af sina nya pligter, men hon saknade dock tillräcklig personlig öfverlägsenhet för att vinna något synnerligt inflytande inom en sådan rådsförsamling som den svenska då var. Hon blef ock allt oftare frånvarande från öfverläggningarna och ehuru man i sådant fall brukade tillfråga henne, innan ärendena slutligen afgjordes, blef dock redan den 18 Mars beslutadt, att hennes underskrift under expeditionerna ej vore oundgängligen nödvändig. De äldre riksråden slöto sig nästan alla till riksdrotsen; några bland de yngre röjde visserligen någon gång, att de kände hans inflytande nog tryckande, men vågade dock ej öppet uppträda emot honom. Det var egentligen endast från bröderne Herman och Göran Fleming, som yttranden hördes i strid mot Brahes, men vanligen begagnades härtill de tillfällen, då han var frånvarande.
För öfrigt sköttes nu justitieärendena företrädesvis af Johan Rosenhane, under riksdrotsens ledning. Lars Kagg, som på egen begäran blifvit hemkallad från hären i Norge, der öfverbefälet i stället öfvertogs af riksrådet och generalen Gustaf Horn, blef nu, såsom han redan förut en längre tid varit, hufvudpersonen inom krigskollegium, likasom Nils Brahe blef det inom amiralitetskollegium, under Bielkenstiernas frånvaro. Förre landtmarskalken, numera riksrådet Gustaf Posse, hade tillsynen öfver kansliärendena under De la Gardes frånvaro och afvaktan å hans erkännande såsom rikskansler. I kammarkollegium var Herman Fleming fortfarande president och biträddes i kammarärendenas ledning af Gustaf Bonde.
En bland interimsstyrelsens första omsorger blef att ordna formen för ärendenas afgörande och expedierande. Ständerna hade lemnat åt enkedrottningen och samtliga närvarande ledamöter af rådet att afgöra och underskrifva allt hvad i konungens namn skulle utgå. Fråga uppstod emellertid snart nog, huruvida, när skiljaktiga meningar yttrades, flertalets skulle vara afgörande och om de af flertalet fattade beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
