Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om Horn kunde få ett större, ville han begära det till friherrskap, men om det icke gåfve öfver 15,000 rdr, ville han endast begära att dermed blifva benådad. Gustaf Sparre begärde det ock för sin bror Fritz, efter honom ock ett vakant gods var tillsagdt. Falkenbergarne göra ock pretention derpå.» Till alla dessa pretendenter kommo sedermera ytterligare Helmfelt, Erik Sparre och Margaretha Brahe, så att Horn misströstande utropar: »Vi och vår familj hafva väl icke gjort oss värdiga en sådan donation.»
Dylika förtroliga meddelanden teckna bäst de då rådande förhållandena – huru, så snart ett gods blef ledigt, hvaröfver de styrande ansågo sig kunna förfoga, de sjelfve eller deras anhörige genast voro färdige att såsom korpar slå ned på det lockande rofvet, och huru ett tillfredsstäldt anspråk genast framkallade nya hos alla, som icke fått sina fordringar fylda och som alltid funno sig orättvist behandlade, så snart någon annan fått mer än de.
Enahanda var förhållandet, när lediga tjenster skulle bortgifvas, då alltid en mängd sökande anmälde sig, med hvar sin förespråkare inom den talrika rådsförsamlingen. I synnerhet voro landshöfdingeplatserna för de tjenstsökande en begärlig och äfven ofta förekommande lockmat, emedan i regeringsformen var stadgadt, att de endast skulle innehafvas i tre år, hvarom ock en erinran af regeringen utfärdades i Mars 1667. Följden var visserligen, att landshöfdingarne måste lemna sina län, innan de rätt hunnit göra sig bekanta med dervarande förhållanden, men regeringen hade emellertid så många flera tjenster att bortgifva och kunde så mycket oftare tjena sina vänner. Huru dervid tillgick kan synas, bland annat, deraf, att, sedan regeringen i Oktober 1666 utnämnt Harald Oxe till landshöfding i Åbo, blef han i Mars 1667 utan egen ansökan förflyttad till Wiborgs län, på det Gabriel Kurck, en brorson till riksråden Knut och Gustaf Kurck, skulle kunna blifva landshöfding i Åbo. Häröfver beklagade sig Oxe och fick då i en kunglig skrifvelse till svar, att ehuru regeringen kallat honom till landshöfding i Wiborg, »i den tanke, att det skulle göra honom lika, så, då han deraf hade incommoditet och han förut fått fullmakt på Åbo län, tillätes honom dervid stanna».
I April 1667 ämnade regeringen tillsätta ett stort antal generaler, men då Nils Brahe förestälde, att sådant ej borde ske utan riksmarskens hörande och han afstyrkt denna utnämning, förföll densamma.
Ett dylikt frånträdande af fattade beslut var vid denna tid ganska vanligt hos den inom sig söndrade regeringen, der än det ena, än det andra partiet för tillfället hade öfvervigten, och vi hafva i det föregående anfört flera exempel härå; men tydligt var, att, med sådan inre söndring och sådan ombytlighet i åtgärderna eller besluten, måste regeringens myndighet mer och mer försvagas. Också klagade den tidt och ofta öfver bristande efterlefnad af sina befallningar samt tillsatte den ena kommissionen efter den andra, för att vaka öfver beslutens verkställande, utan att sådant ändock hjelpte. Så befalte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
