Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiendtliga härarne tillbaka, fästningarna vid öfra Rhen och hela Pfaltz hade fallit i fransmännens händer, det starka Mainz hade blifvit intaget, Trier likaså, och fästningarna inom ärkestiftet Köln hade den Frankrike tillgifne kurfursten derstädes frivilligt uppgifvit. Då Frankrike sålunda var segrande till lands, beslöto sjömakterna för att minska de tillgångar, hvarmed Ludvig XIV underhöll sina talrika härar, att förstöra Frankrikes handel och ej medgifva de neutrala makterna någon trafik på Frankrike. Detta steg blef för dessa makter så mycket mera förlustbringande, som äfven franska regeringen å sin sida utrustade ett stort antal kapare, hvilka öfverföllo och uppbringade alla fartyg de öfverkommo.
Svenska regeringen gjorde hos sjömakterna allvarsamma föreställningar mot deras förfarande, men någon rättelse följde dock ej, och franska regeringen, hvars härar under senare hälften af året 1689 lidit åtskilliga motgångar, beslöt begagna den mindre vänliga sinnesstämning, som uppstått mellan Carl XI och hans bundsförvandter till ett nytt försök att skilja honom från dessa. Frankrike hade då ingen minister i Sverige, men en öfverste Bidal von Hatzfeldt, som infann sig i Stockholm under förevändning af en reduktionsangelägenhet rörande ett honom tillhörigt gods i Pomern, förstod att, såsom franska regeringens hemliga ombud, med mycken skicklighet befordra dess intressen. Han stälde sig i beröring med flera inflytelserika personer, som tillhörde det franska partiet inom svenska rådet, såsom Nils Bielke, Erik Lindsköld, Fabian Wrede, hofkanslern Nils Gyldenstolpe och underhandlaren vid kongressen i Altona öfverste Maurits Wellingk. Franska penningar voro äfven här icke så litet verksamma, och ehuru man icke lyckades tillvägabringa någon omkastning i Sveriges utrikes politik eller störta Bengt Oxenstierna, så förmådde man dock ytterligare uppskjuta den svenska hjelpsändningen, hvarvid i synnerhet Nils Bielke, som just hade uppdraget med dess befordrande, gjorde Frankrike vigtiga tjenster. Först visade han en synnerlig sorgfällighet att få dessa trupper så väl utrustade som möjligt, hvilket medtog icke så liten tid. Sedan uppstod det ena hindret efter det andra för deras aftågande, och generalmajor Mellin, som i April 1690 blifvit af konungen förordnad att föra befälet öfver denna styrka, väntade den ena veckan efter den andra förgäfves på uppbrottsorder.
Under tiden hade marskalk Luxemburg vid Fleurus den 21 Juni 1690 vunnit en lysande seger öfver de förbundne. Äfven svenska trupper bland dem, som blifvit sända Holland till hjelp, hade deltagit i slaget och blifvit illa medfarna, till stort bekymmer för Carl XI, som klagade, att hans krigare blifvit, genom utländska härförares oskicklighet, förda till slagtbänken, hvartill de voro alltför goda. Bielke underlät icke att stärka denna konungens ovilja, och så gick det allt långsammare med den svenska hjelpkårens aftåg. Först i början af September infann den sig i Frankfurt, men vände snart om igen och var i början af November åter i Pomern, utan att hafva något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
