Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett i Tyskland värfvadt regemente och från denna tid förblef i svensk tjenst, samt huru han vid flera tillfällen utmärkte sig under Carl Gustafs fälttåg. Under förmyndarestyrelsen befordrades han till generalmajor af kavalleriet 1664 och till generallöjtnant 1670. Kort efter sitt tillträde till regeringen upphöjde honom Carl XI i friherrligt stånd 1673 och befordrade honom till general 1674. Aschebergs verksamma deltagande i danska kriget 1675–1678 hafva vi i det föregående omtalat. Han utmärkte sig visserligen icke der såsom någon härförare i högre mening, men var en mästare i det s. k. lilla kriget samt gjorde svenska hären ganska väsentliga tjenster genom sitt djerfva mod, sin outtröttliga verksamhet, sin oaflåtliga vaksamhet och påpasslighet samt den hänförelse, han förstod ingifva alla dem, hvilka han förde i striden. Carl XI insåg och värderade dessa förtjenster samt egnade sedermera Ascheberg under hela dennes återstående lifstid den varmaste tillgifvenhet. Med ingen brefvexlade han så ofta, och hans bref till sin trogne vapenbroder under kriget voro icke i den vanliga stela, ofta barska embetsmannastilen, utan här hette det »min käre Ascheberg, min trogne lärofader, min gode, trogne gubbe, min gamle lärmästare, som jag alldrig kan fulltacka», o. s. v. När Ascheberg under ett besök i Stockholm 1689 insjuknade så svårt, att han under två veckors tid var sängliggande, underlät konungen icke att hvarje dag besöka honom. Redan 1677 hade han utnämnt honom till fältmarskalk-löjtnant och till guvernör öfver Bohus län, 1678 blef Ascheberg fältmarskalk, 1680 guvernör öfver Skåne, Halland, Göteborgs och Bohus län samt Dalsland, 1681 kungligt råd och 1687 grefve.
Ascheberg, å sin sida, egnade konungen samma tillgifvenhet tillbaka, men gillade dock ej alla hans åtgärder och i synnerhet yttrade han vid flera tillfällen sitt ogillande af den obilliga, ofta orättvisa utsträckning man gaf reduktionen, hvaraf äfven han sjelf träffades och hvaraf han förespådde flera olyckliga följder. Hans missbelåtenhet i detta hänseende inverkade dock ej i något hänseende på hans nit i sin embetsutöfning, och vi hafva i det föregående visat huru han såsom generalguvernör i det ganska vidsträckta område, som var honom anförtrodt, var en af de bästa länsstyresmän Sverige någonsin egt. Han afled i Göteborg vid 72 års ålder den 17 April 1693, och konungen reste sjelf dit för att öfvervara begrafningen. Med sin hustru Maria Eleonora von Busseck hade Ascheberg 25 barn, bland hvilka dock 9 voro dödfödda och 10 aflidit före honom, så att han öfverlefdes endast af 5 döttrar och en son, Christian Ludvig, med hvilken hans grefliga ätt utslocknade 1722.
Erik Dahlberg var, likasom Ascheberg, Carl XI:s trogne följeslagare under danska kriget och gjorde honom derunder icke mindre väsentliga tjenster. Han var född i Stockholm den 10 Oktober 1625. Fadern, landskamreraren i Vestmanlands län Jöns Dahlberg, dog redan 1631 och lemnade barnen i fattigdom. De funno dock en tillflykt hos anhöriga och vänner, och sonen Erik utmärkte sig tidigt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
