Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens hetta gått öfver. En annan gång hade i konungens enskilda rum en ordvexling uppstått mellan honom och gardesöfversten Bernhard von Liewen. Med ens slog konungen upp dubbeldörrarne och ropade till de utanföre stående drabanterne: »Skjuten ner den der hunden!» hvarvid han pekade på öfversten. Denne stod helt lugn och orörlig, utan att röja ringaste sinnesrörelse, men drabanterne föllo på knä i stället att åtlyda konungens befallning. Då sansade sig ock Carl XI, gick några hvarf fram och tillbaka öfver golfvet, hvarefter han närmade sig Liewen och sade, medan drabanterne ännu voro qvar, till honom vänligt: »Förlåt mig, Liewen!» Stundom gaf äfven konungens hetta anledning till löjliga uppträden. Så hade en af kronans många fordringsegare infunnit sig hos honom för att yrka betalning för sin fordran, men det på ett sätt, hvilket så förargade konungen, att han fattade i eldgaffeln och körde mannen ur rummet. Denne mötte nere på borggården en annan, som infunnit sig i dylikt ärende och nu frågade honom om konungen var nådig för tillfället. »Ja, mycket nådig», svarade den förre, »ty han betalar genast, och det med stångjern.» Förnöjd skyndade nu den sist anlände upp till konungen och bad underdånigst att få sin fordran betald på samma sätt som den andre, nemligen med stångjern. Konungen studsade, men erinrade sig snart huru den sista stångjernsliqviden tillgått och brast ut i ett hjertligt skratt. Infallet var alldeles i hans smak, och båda fordringsegarne fingo nu sin betalning, utan att något stångjern vidare behöfde anlitas.
Det häftiga lynnet var hos Carl XI förenadt med mycket personligt mod, hvilket han visade vid alla tillfällen, icke blott under kriget utan äfven under hans älsklings-sysselsättningar, de vilda ridterna och de vågsamma jagterna. Svårligen har någon svensk konung så mycket som han suttit på hästryggen. En gång red han från Ljungby i Skåne till Strömsholm i Vestmanland på endast tre dagar; en annan gång från Ljungby till Halmstad under en kall februarinatt på 13 timmar. Mellan Kungsör och Stockholm red han ganska ofta och vanligen på 9 eller 10 timmar, oftast nattetid. Ännu våldsammare voro hans ridter under jagten, hans mest älskade nöje. Det var då icke särdeles angenämt att vara i hans sällskap, ty när han var vid särdeles godt lynne, brukade han spränga i vildaste fart mot någon af sitt följe, sätta foten under dennes stigbygel, för att lyfta honom ur sadeln och på samma gång med en stöt för magen söka kasta honom från hästen. När det lyckades, utbrast både konungen och de öfrige i det högljuddaste skratt, och konungen tycktes icke fästa ringaste afseende vid att denna lek ofta nog hade rätt allvarsamma följder. Sjelf råkade han ock vid åtskilliga tillfällen ut för hvarjehanda missöden, i följd af sin oförvägenhet. År 1681 red han vid Kungsör omkull och bröt af ena benet samt splittrade det så svårt, att mer än ett år gick förbi innan skärfvorna kunde uttagas och benbrottet läkas. Några år senare, i Juli 1686, störtade, under en fältöfning på ängarna mellan Kungsör och Köping, konungens häst och han blef liggande under den samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
