Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s minderårighet - Förhållandena till Brandenburg, Polen och Ryssland - Det franska partiet inom förmyndarestyrelsen och dess motparti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Xll:s minderårighet.
It
att detta sedermera blef en af anklagelsepunkterna emot honom. I det
förnyade förbundsfördraget erhöll brandenburgska huset Sveriges garanti
för sin rätt till Mecklenburg, enligt gamla arffördrag med dess hertigar,
hvaremot kurfursten erbjöd och svenska regeringen antog hans garanti
för svenska konungahusets arfsrätt till Neumark, Kur-Pfaltz och Baiern.
Vid samma tillfälle ville kurfursten äfven hafva svenska regeringens
garanti för andra arfsanspråk, dem han egde eller kunde fä, men detta
blef icke beviljadt.
I förhållandena till Polen och Byssland fortsatte
förmyndarestyrelsen Carl XI:s statskonst, och vi skola återkomma till dessa förhållanden
vid redogörelsen för anledningarna till dessa makters krig mot Sverige,
sedan Carl XII sjelf tillträdt regeringen. *)
I en skrift, uppsatt tio år före hans död, hade Carl XI på det’
allvarligaste ålagt dem, som under hans sons möjliga minderårighet
komme att utöfva riksstyrelsen, att blifva fäste vid de förbund,
konungen för Sveriges intresse slutit, samt att »vara svenske» och söka
endast fäderneslandets intresse och bestånd. Han visste nemligen, att
bland dem funnos många, som hade »franska magar» och hvilka han
fruktade skulle föra Sverige in på en äfventyrligare och olycksbringande
politisk bana. Det hade otvifvelaktigt varit ur denna synpunkt, som
han gifvit Bengt Oxenstierna ledningen af utrikesärendena under sonens
minderårighet; men, enligt hvad vi redan anmärkt, visade det sig snart
nog, att flertalet inom förmyndarestyrelsen hyste helt andra grundsatser
i afseende å förhållandena till utrikes makter, än Carl XI och
Oxenstierna omfattat, samt att Frankrike der vunnit allt flera anhängare.
Oxenstierna hade på sin sida egentligen endast enkedrottningen, som
dock hade allt för inskränkta själsförmögenheter att vinna något
synnerligt inflytande. Bland de öfrige hade Christofer Gyllenstierna ringa
insigter i statssaker, men slöt sig vanligen, då han i sådana skulle
afgifva något yttrande, till Oxenstiernas motparti. Fabian Wrede, kanske
den utmärktaste bland de många duglige embetsmän Sverige den tiden
egde, hade; länge tillhört det franska partiet och var under
förmyndarestyrelsen, jemte Gyldenstolpe, dess ifrigaste förfäktare. Nils
Gyldén-stolpe, hade, likasom Wrede, tidigt slutit sig till det fransyska partiet,
hvilket han gjorde ännu större nytta än Wrede, genom de insigter i
den europeiska politiken, han under sin föregående diplomatiska bana
vunnit; men han ansågs mindre pålitlig än Wrede och, ehuru båda
voro tillgänglige för Frankrikes guld, erkände dock den franske
ministern, att detta icke inverkade på Wredes öfvertygelse, hvaremot
Gyl-denstolpes väsentligen bestämdes deraf. Såsom Carl XII:s guvernör
och förmyndare var Gyldenstolpe ofta i tillfälle att gifva den unge
konungen del af sina franska sympatier samt försummade icke att för
honom framställa nödvändigheten af en nära förbindelse med Frankrike.
’) Jfr Wahrcnbcrg, Bidrag till historien om Sveriges yttre politiska
förhållanden frin Carl Xl;s död till freden i Traventhal. Stockh. 1855, s. 1—33,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
