Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polska "kriget 1J03.
97
våra leder, ty sådant kunde förorsaka villervalla; men när fienden med
Guds hjelp blifvit slagen och skingrad, då böra edra ryttare, som äro
lättare än våra, sätta förbi oss och jaga efter de flyende». Sapieha
förklarade sig nöjd med denna anordning och så skedde anfallet.
Lewenhaupt hade befalt, att alla skulle anrycka i jemn linie, så att ingen
särskild del komme framom de öfriga; men när de kommo fienden
närmare, förhetsade sig några bland trupperna och började striden på
egen hand. De kastade ock fienden tillbaka, och nu skyndade Sapiehas
son, tvärt emot den gifna befallningen, fram med en del af litauernes
rytteri för att taga del i den redan vunna segern. Det förhastade
anfallet blef dock snart af fiendens öfvermakt tillbakakastadt, och nu
trodde de framilande litauerne allt vara förloradt samt togo till flykten.
Unge Sapieha red flera mil bortåt vägen till Riga, ropande öfver allt,
att svenskarne voro slagne. De tillbakadrifna svenska trupperna hade
likväl snart fått stöd af hufvudstyrkan, och alla framryckte nu i god
ordning, helsande fienden med en liflig kanoneld, hvilket så inverkade
på polackarne, att de, glömmande den kort förut aflagda eden,
allesammans grepo till flykten, lemnande åt de ryska hjelptrupperna att
ensamma fortsätta striden. Lugnt och säkert framryckte svenskarne
och Lewenhaupt hade förbjudit dem att lossa något skott förr, än han
dertill gaf befallning. Den bakom svenskarne nedgående solen stack
ryssarne i ögonen och hindrade dem att fullt tydligt urskilja de
anfallandes styrka, hvilka kommo allt närmare och visade allt större
otålighet att få skjuta; men först när de voro fienden ända in på lifvet,
gaf Lewenhaupt det otåligt afvaktade kommandoordet, och nu följde en
sådan salva, att hela fältet låg öfverströdt af döda och sårade. Nu
framsläppte ock Lewenhaupt de lätt beridne litauerne, som förföljde
och nedgjorde de ryssar, hvilka undkommit den mördande salvan.
Striden hade kostat svenskarne endast 60 man, hvaremot fienden förlorat
nära 3,000 i döde och sårade, jemte 400 fångne, 23 kanoner, 39 fanor
och 400 rustvagnar.
Efter denna seger ryckte Lewenhaupt mot fästningen Birzen, som
dock fans i godt stånd och hade en polsk besättning af 800 man. En
rysk styrka väntades ock till dess undsättning, hvarföre Lewenhaupt,
som äfven saknade erforderligt belägringsartilleri, gjorde sig föga
förhoppning om framgång. Han låtsade sig likväl företaga stora
anordningar till en förestående stormning och lät Sapieha likasom af egen
drift insända ett bud, med bref till kommendanten, hvilken han
förestälde, att om fästet blefve taget med storm, skulle ingen af
besättningen komma undan med lifvet. Det låge Sapieha om hjertat att
förekomma en dylik olycka för sina landsmän, och derföre varnade han
dem nu. Varningen gjorde ock verkan, ty den 14 September gaf sig
besättningen mot löfte om fritt aftåg, och så föll fästet med sina 40
kanoner och hvarjehanda krigsförråd i svenskarnes händer. Fästningen
raserades, och när ryssarne sedermera anlände, funno de trakten öde
samt återvände till Wilna.
Starbäck o, Bäckström, Ber. Mr Sv, Hist. VII,
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
