Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryska kriget 170g. 175
slagtning efter all anledning den enda utsigten att med heder oeh
framgång reda sig ur den förtviflade ställningen. Ett återtåg, hvarunder
den mer och mer uttröttade och sammansmälta svenska hären skulle
haft att ständigt kämpa mot öfverlägsna fiender under sitt
framskridande genom trakter, hvilka ryssarne med sitt ojemförligt talrikare och
bättre beridna rytteri kunde i svenskarnes väg föröda, enligt sitt mot
dem antagna stridssätt, skulle högst sannolikt, om ock något
långsammare, medfört lika bedröfliga följder som det förlorade slaget, utan
att lemna samma utsigt till en möjlig framgång. På slagfältet hade
dittills svenskarne alltid visat sig så öfverlägsne ryssarne, att man
äfven nu icke borde misströsta om segern, och sannolikt hade ock
utgången blifvit en annan, om Carl sjelf kunnat anföra sina modiga
krigare, Rehnsköld, så skicklig härförare han än var, visade sig ej fullt
vuxen de ytterst kinkiga förhållanden, som nu inträdt, och kunde i
alla fall ej hos manskapet framkalla den hänförelse som konungen, om
han sjelf kunnat leda rörelserna, då ock sannolikt mer enhet och
sammanhållning skulle varit rådande i dessa. Högt aktade kännare i
krigskonsten, bland andra Fredrik den store, hafva ock ur militärisk
synpunkt gillat slagets företagande och antagit, att den emot Carl XII:s
vana så lamt förda belägringen af Pultawa varit endast ett sätt att
locka czaren till en strid och förmå honom att ändtligen frånträda det
krigssätt, som dittills visat sig så förderfligt för svenskarne och hvilket
vid krigsplanens uppgörande svårligen kunde af Carl XII förutses —
nemligen att czaren skulle föröda sitt eget land, för att utmatta och
uthungra en fiende, den han, oaktadt all sin öfvermakt, ej vågade möta
på stridsfältet. Det var ock först efter underrättelsen, att Carl blifvit
sårad, som czaren beslöt sig för att våga striden, och att konungen
under sådana förhållanden mottog den, kan visserligen läggas honom
till last, men med sådana trupper som hans och med härförare, sådana
som Rehnsköld och Lewenhaupt, var dock segern icke omöjlig,
synnerligast som han åtminstone kunde vara närvarande under striden,
om också icke leda den. För öfrigt hade, enligt hvad vi nyss anmärkt,
fälttågets utgång efter all anledning blifvit densamma äfven om ingen
strid vågats, ty all sannolikhet fans, att svenska hären blifvit upprifven,
innan den hunnit förena sig med Krassows mer än 100 svenska mil
aflägsna styrka.
När konungen på eftermiddagen kom till lägret, bars han in i ett
tält, der förbindningen omlades. Under hela striden och de förfärliga
smärtor, hvilka den våldsamma skakningen synnerligast under ridten
måst förorsaka i den sårade foten, hade ingen från konungen hört
minsta klagan. Äfven nu yttrade han ingen sådan, men frågade ifrigt
efter Lille prinsen, Rehnsköld och Piper. Man sade honom att de
voro fångna. »Fångna!» utropade han, »och hos ryssen! Hellre då hos
turken!» Lewenhaupt tillkallades, och konungen frågade honom hvad
nu var att göra, då Lewenhaupt sade sig ej se annan utväg, än den
han vidtog efter slaget vid Liesna, att lemna den tyngsta trossen qvar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
