Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Carl XII.
stanna i rådet, om orden icke antecknades för Wredes egen räkning,
»på det att konungen icke måtte förblanda den oskyldige med den
skyldige». Häraf lät dock ej Wrede skrämma sig, utan var lika
frispråkig efteråt som förut.
När underrättelsen kom om nederlaget vid Pultawa och man ännu
icke visste om konungen var död eller fången, yttrade Wrede lugnt
och oförfäradt under den allmänna bestörtningen i rådet: »Nu är tid
att taga kraftiga åtgärder. Icke måtte vi alldeles släppa händerna,
om också dessa olyckliga tidender äro sanna.» På frågan, om man icke
genast borde sammankalla ständerna, svarade han: »När de komma
ihop, finna vi snarare många svårigheter än råd och utvägar. Vi gifva
dem endast anledning att framkomma med sina lamentationer». Han
ansåg enda fördelen af ständernas ofördröjliga sammankallande ligga
deri, att rådets ansvar då blefve deladt med dem; men han ville hellre
bära hela ansvaret och vådorna vid fäderneslandets räddning än
föranleda något dröjsmål med kraftiga åtgärders vidtagande. Han
föreslog ock genast, att man borde pantsätta sina gods till konungens tjenst.
Sjelf försträckte han staten 150,000 daler silfvermynt och hade
dessutom lemnat såsom gåfva 10,000 d. s., eller tillsammans 160,000 d. s.,
motsvarande 320,000 kr. efter nuvarande myntvärde. Liknande
uppoffringar fordrade han ock af andra. Då han tyckte, att
enkedrottningen borde af sina stora inkomster äfven kunna afstå någon del åt
statsverket, indrog han en del af hennes årsanslag, hvaröfver hon
klagade hos konungen, som i Februari 1712 skref från Bender till
överståthållaren Knut Posse, att han alldeles icke kunde tåla, det hennes
maj:t genom andras förvållande skulle komma att lida, utan borde
Wrede utan dröjsmål af egna medel ersätta all den brist, som genom
sådan egenvillig disposition öfver hennes räntor blifvit förorsakad.
Wrede betalte ock 21,000 d. s., men synes sedermera till konungens
nöje hafva förklarat den vidtagna åtgärden, emedan befallning kom, att
medlen skulle Wrede af statskontoret godtgöras.
Wrede hade, såsom förut är nämndt, i Oktober 1711 på egen
begäran blifvit skild från presidentskapet i kammarkollegium och
statskontoret, men behöll det i kommerskollegium och fortfor att flitigt
bevista rådets öfverläggningar, dit han slutligen lät bära sig så ofta hans
krafter tilläto. Den 17 November 1712 var han der för sista gången,
och natten mellan den 5 och 6 December samma år slutades hans
verksamma bana. Han var då nära 72 år gammal och slöt sjelf sin
grefliga ätt. Ännu på ålderdomen utmärkte han sig genom ovanlig
raskhet och ett lifligt, gladt lynne. I hela hans väsende låg någonting
pålitligt och bestämdt, som förvärfvade och bibehöll aktning och
tillgifvenhet. Utom Axel Oxenstierna torde knappast någon svensk
embetsmän haft så noga kännedom om landets alla förhållanden som han,
emedan det icke fans någon förvaltningsgren, om hvilken han icke egde
en noggrann, på egen erfarenhet grundad kunskap, och det låg intet
smicker i det, som i personalierna om honom yttrades, att han »öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
