Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulrika Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djup gudsfruktan och sökte äfven noggrant iakttaga dess yttre föreskrifter, så att hon alla dagar höll morgon- och aftonandakt samt dervid ofta sjelf läste bönerna. Hon hade också en stark rättskänsla; men då hennes omdömesförmåga ej var lika stark, misstog hon sig icke sällan vid utöfningen af denna känslas bud, äfven i detta fall liknande både fadern och brodern. Så gjorde hennes religiösa känsla och hennes rättskänsla Ulrika Eleonora till en kärleksfull, tålig, öfverseende, hängifven maka, men hindrade henne icke att vara hatfull, hämndlysten och oförsonlig mot sin systerson och det holsteinska husets anhängare i allmänhet.
Sin gemål, den minst trogne make hon gerna kunnat erhålla, egnade hon icke desto mindre ej allenast en obrottslig trohet, utan äfven ett öfverseende och en hängifvenhet, som gör henne all heder. Då han, med en dittills i Sverige oerhörd oförsynthet, äfven i hennes närvaro egnade andra fruntimmer sin hyllning, undföll henne högst sällan något enda ord af missnöje, men så mycket oftare begagnade hon de tillfällen, som erbjödo sig, att visa honom sin orubbliga ömhet och tillgifvenhet. Han, å sin sida, så flyktig han än var i sina kärleksförbindelser, ådagalade dock alltid både mycken aktning för hennes sedliga renhet och öfverlägsna sinnesstyrka, samt tillika en djup tacksamhet för den krona hon skänkt honom, och det tålamod hon alltid visade.
Under hösten 1741 nödgades hon för sjuklighet intaga sängen, och då hon i November lemnade den för att öfvervara gudstjensten, förvärrades sjukdomen och tog genast en så betänklig vändning, att man snart förutsåg en olycklig utgång. Drottningens beredelse dertill var lugn och andaktsfull, men ofta afbruten genom oro öfver det af hattpartiet började kriget mot Ryssland, som redan begynt gå olyckligt. Ofta hördes hon bedja för en lycklig utgång af detta företag, samt helsade både befäl och soldater, att de »såsom trogne och redlige svenske män skulle tappert strida mot landets fiender och sålunda hedra de ärorika förfädrens mull». Hennes död, tyst, lugn, nästan omärklig, inträffade på morgonen den 20 November 1741, hvarefter liket bisattes i Riddarholmskyrkan och ett år derefter blef med stor högtidlighet begrafvet. En mängd utkomna verser och klagoskrifter vittnade om den tillgifvenhet man hyste för den hädangångna sista ättlingen af det gamla konungahuset.
Ulrika Eleonoras yttre var icke synnerligen intagande. Endast hennes armar och händer berömmas såsom särdeles vackra och välbildade. Anletsdragen företedde flera likheter med broderns – den höga och breda pannan, den hårdt slutna munnen, den korta öfverläppen. Sådana likheter funnos för öfrigt äfven i lynnet och lefnadssättet – det förra hos båda modigt, envist, sjelfrådigt; det senare enkelt, utan all flärd och allt prål. I förståndsförmögenheter åter var hon honom vida underlägsen, och i allmänhet voro hennes själsegenskaper lika tarfliga som hennes tycken och lefnadssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
