Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu genast 50,000 rdr af det begärda lånet, såsom en lockmat, och lofvade att återstoden af summan skulle följa med det snaraste. Vid närmare besinning funno likväl både konung Fredrik och hans rådgifvare detta steg alltför vådligt, ty blefve det kändt, att han sålde eller pantsatte Sveriges besittningar för att få medel att kufva Sveriges frihet, så skulle ganska sannolikt sådant kosta honom tronen. Underhandlingen hade emellertid en längre tid fortgått och Wellingk hade uppsatt flera förslag till skrifvelser i konungens namn, innehållande åtskilliga uttryck, som voro för honom ganska komprometterande, såsom att »Fredrik ville befordra preussiske konungens fördel, men kunde ej gifva sig blott, hvarföre underhandlingen måste hållas mycket hemlig»; att »då sakerna komme att i betydligare mån bero af Fredrik, skulle han göra allt för att befordra Preussens afsigter»; att Fredrik ämnade så använda den erhållna undsättningen, att han framdeles skulle blifva i stånd att »gifva konungen af Preussen än verkligare prof af sin tacksamhet», o. s. v. Hessiske ministern Diemer, Wellingks gamle ovän, fick emellertid kunskap om förhållandet och
lyckades äfven få i sina händer Wellingks egenhändiga brefutkast. Han ogillade och lyckades äfven förmå konungen att afbryta den inledda underhandlingen samt återbetala den gjorda inbetalningen å lånesumman, med undantag af 15,000 rdr, dem Fredrik redan användt; men Wellingks koncept vägrade Diemer envist att återlemna, ehuru konungen ifrigt begärde dem tillbaka.
Konungens sträfvanden efter ökad myndighet voro ingen hemlighet för frihetsvännerna, som utgjorde
det vida öfvervägande flertalet så väl inom rådet som inom adeln, presterskapet och borgerskapet. Hans beteende äfven i öfrigt var ock ej egnadt att göra honom aktad och omtyckt. Hans leda för allt ihärdigt eller ansträngande arbete, under det han obetänksamt kastade sig in i den ena äfventyrliga planen efter den andra; hans egenmäktiga tilltag, som hvarken voro lagliga eller rättvisa och hvilka han derföre ej kunde fullfölja; hans tanklösa slöseri, som alltid satte honom i penningebehof, slutligen hans osedliga, utsväfvande lefnadssätt, som föll så mycket mer i ögonen, ju högre Carl XII stått i detta hänseende, och som väckte så mycket större ogillande, som man visste
att hans gemål djupt grämde sig deröfver – allt detta, i förening med den förargelse, de här ofvan omtalade rättegångarne mot Stobée och gardesofficerarne väckt och som ytterligare ökats genom åtskilliga skandalväckande kärleksäfventyr under konungens resor 1722, gjorde sinnesstämningen föga gynsam mot konungen, då ständerna samlades i Stockholm den 16 Januari 1723.
Första striden mellan hof- och frihetspartiet gälde tillsättandet af den vigtiga landtmarskalksplatsen. Hofpartiet önskade få landshöfdingen Otto Reinhold Strömfelt på denna plats;
frihetspartiet, att Arvid Horn skulle å nyo bekläda densamma; men man ansåg det ej rätt lämpligt, att en kanslipresident tillika blefve landtmarskalk, äfvensom holsteinska partiet i allmänhet var emot Horn, emedan han under den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
