Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skäl skulle, äfven om de alla varit fullt bestyrkta, hvilket dock ej var förhållandet, på sin höjd visat, att han varit en mindre skicklig härförare, men hade så mycket mindre bort leda till dödsstraff, som något förräderi eller någon uppsåtlig pligtförgätenhet ej kunnat läggas honom till last, och hvad sista beskyllningen vidkommer, så träffade den de fleste hattpartiets ledare i lika hög grad som Buddenbrock. Emellertid, då domen understäldes ständerna och kom till deras bepröfvande just i samma vecka, som dalkarlarne voro i antågande till Stockholm, mötte den ganska ringa gensägelse. Bondeståndets talman, Olof Håkanson, erinrade visserligen, att man ej borde döma efter någon förut fattad mening och en gång inför Guds domstol skulle svara för den dom, som nu fäldes; men denna erinran besvarades af ståndet med enhälligt gillande af dödsdomen. Äfven borgareståndet kom utan tvist till samma slut. Hos presteståndet sökte biskop Schröder, som förut inom kommissionen uttalat sig för en mildare dom, utverka förskoning åtminstone från dödsstraffet, men förgäfves, och på riddarhuset, dit domen kom först den 18 Juni, då den redan var af de öfriga stånden faststäld, var det endast några få, bland andra Sten Bielke och Carl Gustaf Cronhjort, som talade för en mildring eller granskning af domen. Den dömdes hustru och son sökte derefter både genom böneskrifter och personligt företräde hos stånden utverka nåd, men utan att lyckas, och äfven Buddenbrocks sista begäran att blifva skjuten i stället för halshuggen afslogs af preste- och bondeståndet. Den 16 Juli verkstäldes domen och Buddenbrock undergick den med samma lugna värdighet, han iakttagit under hela rättegången.
Hade det legat någon beräkning i att uppoffra Buddenbrock för att få Lewenhaupt skonad, så förfelades den helt och hållet, ty då Lewenhaupts dom afkunnades den 20 Juni, samma dag dalkarlarne inryckte i Stockholm, lydde den, likasom Buddenbrocks, på förlust af lif, ära och gods. Skälen voro, att han, fastän utrustad med så ansenlig och duglig krigsstyrka, likväl icke gjort fienden allvarligt motstånd, utan helt och hållet otvunget mot ed och pligt och på det oerhördaste sätt öfvergifvit fästningar, pass och städer samt öfverlemnat hela Finland i fiendens händer, hvarigenom hans fädernesland blifvit störtadt i vanheder och olycka samt många tusende dess söner gagnlöst uppoffrade. Ingen inom domstolen hade ansett sig kunna döma Lewenhaupt fri från dödsstraff, men flere, bland andra biskop Schröder, och grefve Dohna, förordade nåd. Då domen öfverlemnades till ständernas stadfästelse, yrkade Lewenhaupt, att ständerna måtte taga kännedom om alla handlingarna, innan de yttrade sig, hvilket bifölls af adeln den 7 Juli; men de ofrälse stånden icke blott bekräftade domen, utan preste- och bondestånden förbjödo tillika kommissionens sekreterare att utlemna handlingarna, och borgareståndet uppmanade adeln att afstå från sin fordran att läsa dem. Bondeståndet visade nu, liksom i afseende å domen öfver Buddenbrock, mesta ifver, och presteståndet biträdde under anmärkning att skälen för Lewenhaupts dom vore långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
