Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskapsakademien 1744 landtbruket företräde framför alla öfriga näringar, och det fick äfven efter hand bland Hattarne flera varma försvarare och idkare. Den stora spanmålsinförseln, som betydligt tyngde på handelsvågen, manade också till omtanke att höja jordbruket. Dertill användes samma medel som på andra näringar: offentlig tillsyn, statsunderstöd och skydd för täflan. Ett kungligt bref af år 1742 påbjöd, på ständernas begäran, att en eller flere »landthushållare» skulle väljas inom hvarje socken, hvilka ej allenast skulle genom råd och samtal leda sina socknemän till landtbrukets förbättring, utan ock efterse, huru hvar och en efterlefvat och verkstält hvad honom ålegat, samt hos landshöfdingen anmäla, »der något hinder vore i vägen». Vid 1747 års riksdag ville man ytterligare utsträcka detta förhållande, och adeln inkom till regeringen med ett förslag, som kan förtjena anföras såsom karakteristiskt för tiden. Det innehöll, att den som uppbyggde stenhus till 10,000 d. s. värde, eller uppodlade 40 tunnland jord, eller planterade 80 tunnland skog, eller underhöll 400 engelska eller spanska får, eller 100 kor, skulle få titel af landtråd, med lagmans rang; att hälften af ofvannämnda förtjenster skulle berättiga till titel af ekonomiråd, med assessors; fjerdedelen till titeln af landtmästare, med landssekreterares, samt tjugondedelen till titeln af hushållsman, med länsmans värdighet. Regeringen fann dock ej skäligt att på detta sätt uppmuntra jordbruket och titelsjukan.
En bättre uppmuntran för jordbruket var den rikare tillgång på rörelsekapital, som lemnades af banken såsom lån på jordegendom. Sedan räntan på dessa lån år 1756 blifvit nedsatt till 4 procent, växte utlåningen betydligt; men följden deraf blef förnämligast en liflig handel med jordegendomar till ständigt stegrade pris. Tillika skyddades den inländska sädesodlingen genom tull på utländsk spanmål; men det vigtigaste steget till denna närings förkofran var befrämjandet af s. k. storskiften, genom hvilka de gamla byalagens egor delades till sjelfständiga gårdsbruk. Den vigtiga reformen vann 1756 rikets ständers bifall och dess framgång betryggades genom grundsatsen, att den granne i by egde vitsord, som ville dela i storskifte. Den kungliga förordningen härom utkom den 5 April 1757, och derefter blefvo storskiften så begärliga, att landtmätarne flerstädes icke hunno förrätta allt det arbete, som af dem åstundades.
Den länge öfverklagade bristen på arbetare för jordbruket försökte man afhjelpa genom de nya tjenstehjonsordningarna af 1723 och 1739, då taxor bestämdes för drängars och pigors löner och man äfven sökte fastställa dagsverkspriset för dagakarlar. Föreskrifterna om ett bestämdt högsta antal drängar på hvarje bondgård upprepades samt utsträcktes 1723 äfven till de qvinliga hjonen, och det blef nu uttryckligen förklaradt, att dessa föreskrifter äfven gälde bondens egna arbetsföra barn, så att dessa inräknades i det tillåtna antalet. I 1739 års författning tillades, att, om bonden begagnade sina egna barn i sin tjenst, skulle han väl få behålla hemma en son och en dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
