Print (PDF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4$
Gustaf III.
Sedan vaktparaden afmarscherat, återvände konungen
till fots, åtföljd af offkerairne, till slottet saint
U& efter ankomsten dit, inkalla gardets samtlige
officerare; ocb underofficerare i tapportsalen,
hvarefter han befalte att1 dörren skulle atätgas
och Jngen, släppas in eller ut. Sedan detta skefct,
förklarade han för de församlade, att den fara, som
hotade honom och riket, nödgat honom att sammankalla
sitt trogna lifgarde, för att med dess understöd
upphäfva det aristokratiska mång-väldet oeh försätta
riket i de£s mrgaiÄla. och lagliga frihet. »Viljen
I», yttrade han vidare, ,»fer att vinna detta mål
följa mig troget, såsom edra fäder följde Gustaf
Wasa och Gustaf Adolf, så vill jag våga lif och blod
för eder och fäderneslandets räddning.» Känslan af
stundens vigt tycktes i början öfverväldigå honom,
så att hans tal var mindre sammanhängande, men snart
återvann han sin jemvigt och talade nu med en styrka
och en eld, som meddelade sig till alla närvarandes
hjertan. Han uppdrog en liflig tafla af landets
bedröfliga tillstånd, erbjöd i sin person botemedlet
för dess olyckor, skildrade rådets aristokratiska
anda och ixödVäiidigheten att förqväfva densamma,
förklarade sin afsky för enväldet samt framlade en
af honom egenhändigt skrifven försäkran, hvilken han
oqk nu med liflig ed bekräftade, att hans enda uppsåt
vore att återställa lugnet, ^undertrycka-sjelfsvåldet,
afskaffa den aristokratiska makten samt upplifya,
den urgamla svenska. friheten och de lagar, < som gält
före 1680; anseende han för sin största ära att vara
den förste medborgaren bland ett rättskaffens fritt
folk. Han slutade sitt ,tal med att låta sitt garde
välja, antingen att föra honom till stupstocken eller
att följa och dela med honom äran att hafva räddat
fäderneslandet.
Svaret blef ett allmänt: »Gud bevare;eders
majestät!» Alldeles enhälligt var dock ej det
gifna samtycket. Många voro oförberedda. Många voro
nära förbundne med de rådande Mössorna äfven genom
slägtskap. För flera sväfvade väl äfven de blodiga
minnena från 1756. Det var de unge officerarne som,
jemte underofficerarne, hurtigast gåfvo sitt bifall
tillkänna. Fyra kaptener, (Fredrik Cederström,
Johan Erik Rydingsvärd, Carl Gustaf Löwenhielm och
Carl^ Taube, vägrade att aflägga den fordrade eden;
men då konungen begynte förestafva den för de andra,
begärde Löwenhielm och Rydingsvärd att få svärja med
de öfriga. Deremolrsökte konungen förgäfves öfvertala
Cederström, som föredrog att lemna sin värja och
stanna i arfest, men dock följande dagen begärde och
fick. tillåtelse att aflägga eden.
Den ed, hvilken konungen nu, förelade, gatdets
officerare, innehöll, att som ett tygellöst sjelfsvåld
förtrampat lagen, borttagit friheten och förolämpat
koiigl. ,maj:ts höga rättigheter och dess dyra
person, så afsade de sig all lydnad, som riksens
ständer sjelfva eller genom sina ombud äska kunde,
samt lofvade och svuro att för sin rättmätige och
lagkrönte konung hafva och hålla konung Gustaf III
och hans bud fullkomna och efterlefva, samt med lif
och blod försvara honom och den regeringsform, han
deni gifva skulle, för att befästa en ordentlig
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
