Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan vaktparaden afmarscherat, återvände konungen till fots, åtföljd af officerarne, till slottet samt lät, efter ankomsten dit, inkalla gardets samtlige officerare och underofficerare i rapportsalen, hvarefter han befalte att dörren skulle stängas och ingen släppas in eller ut. Sedan detta skett, förklarade han för de församlade, att den fara, som hotade honom och riket, nödgat honom att sammankalla sitt trogna lifgarde, för att med dess understöd upphäfva det aristokratiska mångväldet och försätta riket i dess urgamla och lagliga frihet. »Viljen I», yttrade han vidare, »för att vinna detta mål följa mig troget, såsom edra fäder följde Gustaf Wasa och Gustaf Adolf, så vill jag våga lif och blod för eder och fäderneslandets räddning.» Känslan af stundens vigt tycktes i början öfverväldiga honom, så att hans tal var mindre sammanhängande, men snart återvann han sin jemvigt och talade nu med en styrka och en eld, som meddelade sig till alla närvarandes hjertan. Han uppdrog en liflig tafla af landets bedröfliga tillstånd, erbjöd i sin person botemedlet för dess olyckor, skildrade rådets aristokratiska anda och nödvändigheten att förqväfva densamma, förklarade sin afsky för enväldet samt framlade en af honom egenhändigt skrifven försäkran, hvilken han ock nu med liflig ed bekräftade, att hans enda uppsåt vore att återställa lugnet, undertrycka sjelfsvåldet, afskaffa den aristokratiska makten samt upplifva den urgamla svenska friheten och de lagar, som gält före 1680; anseende han för sin största ära att vara den förste medborgaren bland ett rättskaffens fritt folk. Han slutade sitt tal med att låta sitt garde välja, antingen att föra honom till stupstocken eller att följa och dela med honom äran att hafva räddat fäderneslandet.
Svaret blef ett allmänt: »Gud bevare eders majestät!» Alldeles enhälligt var dock ej det gifna samtycket. Många voro oförberedda. Många voro nära förbundne med de rådande Mössorna äfven genom slägtskap. För flera sväfvade väl äfven de blodiga minnena från 1756. Det var de unge officerarne som, jemte underofficerarne, hurtigast gåfvo sitt bifall tillkänna. Fyra kaptener, (Fredrik Cederström, Johan Erik Rydingsvärd, Carl Gustaf Löwenhielm och Carl Taube, vägrade att aflägga den fordrade eden; men då konungen begynte förestafva den för de andra, begärde Löwenhielm och Rydingsvärd att få svärja med de öfriga. Deremot sökte konungen förgäfves öfvertala Cederström, som föredrog att lemna sin värja och stanna i arrest, men dock följande dagen begärde och fick tillåtelse att aflägga eden.
Den ed, hvilken konungen nu förelade gardets officerare, innehöll, att som ett tygellöst sjelfsvåld förtrampat lagen, borttagit friheten och förolämpat kongl. maj:ts höga rättigheter och dess dyra person, så afsade de sig all lydnad, som riksens ständer sjelfva eller genom sina ombud äska kunde, samt lofvade och svuro att för sin rättmätige och lagkrönte konung hafva och hålla konung Gustaf III och hans bud fullkomna och efterlefva, samt med lif och blod försvara honom och den regeringsform, han dem gifva skulle, för att befästa en ordentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
