Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1772-1778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Polens delning, och man fruktade, att han genom sin personliga öfverlägsenhet och det stora anseende han derigenom vunnit, skulle bättre än någon annan kunna sammanhålla och leda förbundet mot Sverige för att tillvägabringa en delning äfven deraf, då svenska Pomern, som länge varit ett föremål för preussiska hofvets lystnad, skulle blifva ett nytt bidrag till Preussens förstoring, som alltid utgjort syftemålet för Fredriks statskonst.
I Danmark regerade sedan 1766 Christian VII, men kunde, slö till både kropp och själ, taga föga del i styrelsen, för hvilken, efter det i Januari 1772 hans och hans drottnings Carolina Mathildas gunstling Struensee blifvit störtad, hans styfmoder enkedrottningen Juliana och hennes son, Christian VII:s halfbroder prins Fredrik, stodo i spetsen. Ledningen af utrikes ärendena hade nu tillfallit grefve Andreas Peter von Bernstorff, en af Danmarks mest berömde statsmän. Utan att ställa Danmark i sådant beroende af Ryssland som de föregående ledarne af danska politiken, fullföljde och genomförde dock Bernstorff de redan å bane bragta underhandlingarna om ett utbyte af ryske storfursten Pauls, den förre hertigens af Holstein, sedermera ryske kejsaren Peter III:s sons anspråk å Sleswig och Holstein emot de danska konungafamiljen tillhöriga grefskapen Oldenburg och Delmenhorst, i följd hvaraf han alltid måste visa ett visst undseende mot ryska hofvet. Huru långt detta komme att sträcka sig, kunde man i Sverige icke beräkna; men man visste dock, att Danmark börjat rusta så väl i Köpenhamn som i Norge, redan vid första underrättelsen om resningen i Skåne, och man kunde derföre väl befara, att Danmark ej skulle tveka att deltaga i det anfall mot Sverige, hvartill det genom föregående fördrag med Ryssland förbundit sig, i händelse 1720 års regeringsform blefve undanröjd.
Då sålunda alla Sveriges grannar voro att betrakta såsom dess fiender, blef det för svenska regeringen så mycket angelägnare att hos andra makter söka ett skydd mot den hotande faran.
England, som med sin sjömakt kunde gifva Sverige det kraftigaste bistånd, hade under de föregående riksdagsstriderna stält sig på Rysslands och Danmarks sida, dock mindre af vänskap för dem än af gammal fiendskap mot Frankrike, hvars inflytande England sökte öfverallt motarbeta. Underrättelsen om den timade statshvälfningen väckte derföre en viss oro hos engelska regeringen, emedan man insåg, att den var tillvägabragt i godt förstånd med Frankrike och att dess inflytande åter skulle blifva öfvervägande inom Sverige. Lord North, som nu hade ledningen af Englands politik, på hvilken Georg III, Englands konung sedan 1760, alltid haft ringa inflytande, fann emellertid de engelska handelsintressena framför allt fordra, att freden i norden blefve ostörd, hvarföre engelska regeringen både hos ryska och preussiska hofven gjorde de ifrigaste och allvarligaste föreställningar mot hvarje våldsam inblandning i Sveriges inre förhållanden.
I Frankrike mottogs underrättelsen om framgången af Gustaf III:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
