Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena 1779-1786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttrande-rättens nytta. Den 6 Maj 1780 utkom en förordning, som väsentligt inskränkte tryckfriheten, skärpte straffen för missbruk deraf och i sjelfva verket återinförde censuren, emedan boktryckaren nu ensam gjordes ansvarig för allt missbruk af tryckfriheten, dock med undantag af sådana förbrytelser, som tillika voro högmålsbrott, i hvilka ansvarigheten drabbade författare och boktryckare gemensamt.
Härefter sjönk den politiska pressen, men dess bitterhet gaf sig dock ännu luft i åtskilliga dagblad, mest genom de då, mer än nu, nya konstgreppen af en mer och mindre grof ironi, af mer och mindre dolda hänsyftningar, hvilkas skärpa var tillräckligt känbar, utan att de dock kunde öppet beifras. Häraf föranleddes nya inskränkningar, hvarigenom klandret i tidningarna förstummades, men missnöjet höll sig skadelöst genom skrifna anonyma uppsatser, som flögo kring landet och bildade en lika talrik som smädlig oppositions-litteratur, hvilken sedermera efter hand trädt i dagen och mer än något annat skadat Gustaf III:s minne, emedan den alltför ofta blifvit betraktad såsom historiska källor.
Dagbladen och bland dessa synnerligast ett, kalladt »Den välsignade tryckfriheten», visade för öfrigt vid rätt många tillfällen, huru man kunde säga konungen ganska skarpa sanningar utan att utsätta sig för åtal. Detta dagblads redaktör var en major af Lund, som varit ett af Sprengtportens verksammaste biträden i Finland under statshvälfningen 1772 och derföre blifvit adlad samt befordrad till major vid ett finskt regemente, men sedermera för subordinationsbrott blifvit dömd sin tjenst förlustig, hvilken dom konungen faststält, hvarefter Lund var hans oförsonlige fiende. I sin tidning berömde han emellertid allt, som sedan 1772 utgått från tronen; men detta beröm var så affattadt, att det tydligen innebar motsatsen af sin ordalydelse och lemnade ingen anledning till åtal, men många för allmänheten att skratta åt både konungen och hela hans omgifning, hvilket icke så litet pinade dessa. Bland annat innehöll tidningen följande gåta: »Hvem är det, som lofvar hvad han intet ger, och ger hvad han intet lofvar; som syns i början stor, på slutet liten; som mest gynnar ungdomen och är en plåga för ålderdomen; som är full med dårskap och dock tvingar många att bli vis; som alla smickra och som smickrar alla? — — Det är.... Tiden.» Bladets alla läsare insågo dock utan svårighet, att gåtans verkliga förklaringsord var ett helt annat.
Sedan »Den välsignade tryckfriheten» blifvit förbjuden att utgifvas, utgaf Lund genast en ny tidning, kallad »Tryckfriheten, den välsignade», liknande den förra till innehållet lika mycket som till namnet. Mot denna tidning fick dock regeringen till slut ett ganska opåräknadt biträde i Jakob Magnus Sprengtporten, som, förnärmad af en artikel i tidningen, hotade Lund med en utmaning, hvilket så uppskrämde denne, som tyckes varit större hjelte med pennan än med värjan, att han skyndade till Schröderheim och bedyrade, att han gerna ville upphöra att skrifva, om han sluppe att svälta. Schröderheim gaf honom då en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
