Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Frankrike, 1805-1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördelning fick den 27 November gå öfver Elben och besätta Lüneburg. Först efter de enträgnaste föreställningar af friherre Hans Henrik von Essen, sedan 1800 generalguvernör i Pomern, af friherre Gustaf Lagerbielke, sedan 1804 statssekreterare för utrikes ärendena, af Armfeldt och af Fersen, samt efter det Alexander i ett bref af den 1 December besvurit Gustaf Adolf att för det allmänna bästa uppoffra personliga betänkligheter, lät han ändtligen förmå sig att låta de öfriga svenska trupperna, omkring 6,000 man, mellan den 4 och 7 December uppbryta från Pomern och tåga till Elben, hvilken flod den 20 December öfverskreds af halfva styrkan, som under generallöjtnanten Wachtmeisters befäl förlades i qvarter kring Lüneburg, medan den andra hälften under Armfelts befäl stannade norr om Elben emellan städerna Lauenburg och Dömitz. Sjelf tog konungen sitt högqvarter i Lüneburg.
Under tiden hade kriget gått särdeles olyckligt för Sveriges bundsförvandter. Genom sin öfverlägsna förmåga vid ledningen af de franska härarne hade Napoleon tvungit österrikiska hären under Mack att den 17 och 19 Oktober gifva sig fången, då 60,000 man och 756 kanoner föllo i fransmännens händer, hvarefter Napoleon utan motstånd inträngde å Österrikes område, eröfrade Salzburg och Tyrolen, stälde sig i förbindelse med den franska här, som under Massenas befäl tvungit erkehertig Carl att retirera ur Italien, samt inryckte uti Wien den 12 November. Redan den 16 November fortsatte han sitt tåg ytterligare till Mähren, der han den 2 December vann den afgörande segern vid Austerlitz, der öfver 20,000 fiender lågo på slagfältet och 30,000 gjordes till fångar samt 120 kanoner togos, hvarefter österrikiske kejsaren fann sig föranlåten att begära ett stillestånd, som beviljades den 6 December och följdes den 26 December af freden i Pressburg, då Österrike nödgades till konungariket Italien afträda Venetianska Lombardiet, Istrien och Dalmatien till kurfursten af Bayern, som nu erhöll titeln af konung, Tyrolen, Vorarlberg och en del af Österrikiska besittningarna i Schwaben, samt det öfriga till kurfursten af Würtemberg, som äfven erhöll konungatitel.
Dessa motgångar hade en betydande inverkan äfven å rörelserna i den del af Tyskland, der de svenska trupperna stodo. Man fann rådligast att låta den del af dem, som passerat Elben, åter öfvergå densamma samt draga sig närmare svenska Pomern, och Gustaf Adolf, som varit så ifrig att inlåta sig i detta krig, var nu så upptröttad deraf, att han ville vid första öppet vatten åter begifva sig med alla sina trupper tillbaka till Sverige. Bland dem, som nu styrkte konungen i detta beslut, var äfven Armfelt, som gjort ett besök å den stora krigsteatern i Mähren, men ej ens fått träffa kejsaren af Österrike och derföre snart vändt om till svenska hären. Man hade nu fått en ny anledning att misstänka Preussen. Det var nemligen icke obekant, att Napoleon tillförsäkrat Preussens konung Hannover och Lauenburg, och man befarade, att han med Frankrikes bifall eller medverkan äfven skulle sätta sig i besittning af svenska Pomern, sedan han efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
