Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.1. Öfversikt af svenska folkets historia. Af skriftställaren E. Svensén, Stockholm - II.1.h. Sveriges politiska storhetstid - II.1.i. Den regerande riksdagens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsmännen är redan taladt här ofvan. Den svenska krigskonsten
åstadkom vid denna tid epok genom Gustaf Adolf, Gustaf Horn, Banér,
Torstensson och Karl X Gustaf; af Karl XII:s fältherrar må nämnas
Lewenhaupt och den siste svenske nationalhjälten, Skånes bevarare
åt Sverige: Magnus Stenbock. Men Sverige begynte vid denna tid
framvisa stora namn äfven å den fredliga kulturens fält: vi nämna
Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader, Stiernhöök,
den store rättshistorikern, Rudbeck, den ryktbare polyhistorn,
samt de båda mekaniska snillena Dahlberg, ledaren af det ryktbara
tåget öfver Bältens isar och en af sin tids tre stora fästningsbyggare i
Europa, samt Polhem, föregångaren till senare tiders stora skara af
svenska uppfinnare. Betecknande för tidens upplysta svenska styrelse är
ock, att en hel mängd af tidehvarfvets yppersta lärde i främmande
länder erbjödos svensk gästfrihet och svenskt skydd, ja till och
med anställning i svensk tjänst. Namnen Hugo Grotius, Pufendorf,
Descartes och Comenius torde här göra till fyllest. Största hedern
häraf tillkommer kanske Axel Oxenstierna, troligen sin tids mest
upplyste och mångsidigast intresserade statsman. Men äfven den
ryktbara drottning Kristina har i detta fall gjort sig förtjänt af
en tacksamhet - som visserligen icke kan tillkomma henne för hennes
riksstyrelse i öfrigt.
Den regerande riksdagens tid (1718/72). Karl XII:s död gaf signalen
till en grundlig förändring af Sveriges statsskick. Skräcken öfver
det kungliga enväldets missbruk under »den stora ofreden» var så
allmän och djup, att Sverige med en tvär kastning fördes öfver
till den motsatta ytterligheten: en riksdag, som tillägnade sig
ej allenast hela den lagstiftande makten utan äfven en god del af
den verkställande.
Under afdelningen för den svenska statsförfattningens historia
redogöres något närmare för denna periods statsskick. Här må
blott nämnas, att riksdagen fortfarande, såsom den under flera
århundraden gjort, bestod af de fyra stånden: adel, prästerskap,
borgare och bönder. Af dessa fick nu adeln det största inflytandet,
i synnerhet den talrika lågadeln. Så småningom samlades större delen
af riksdagens makt hos en delegation, det s. k. sekreta utskottet,
där endast de tre första stånden voro representerade.
Konungamakten var under ifrågavarande tid en fullständig skuggbild,
och konungarne själfva (Fredrik I och Adolf Fredrik) ingåfvo
personligen föga respekt. I själfva verket var Sverige under detta
halfva århundrade en aristokratiskt styrd republik - en egendomlig
företeelse under en tid, då i Europas alla fastlandsmakter, nära
nog utan undantag, härskade det strängaste kungliga envälde.
Utan tvifvel vidlåddes Sveriges statsskick under denna
s. k. »frihetstid» af väsentliga brister, af hvilka den ödesdigraste
var den mot periodens slut allmänt utbredda korruptionen - erinrande
om den något tidigare under Walpoles regemente i England men i
Sverige så mycket farligare, som den till en stor del åstadkoms
af främmande makter och för befordrande af deras intressen. Men å
andra sidan fick vårt folk här inhämta de första lärospånen i den
moderna parlamentarismens skola - tidigare än någon annan europeisk
nation med undantag af den engelska. Och då Sveriges statsskick i
våra dagar nått en hög grad af konstitutionell mognad, beror detta
i icke oväsentlig mån på den erfarenhet - både om ondt och godt -,
som vanns under detta tidehvarf, ej sällan bedömdt med en orättvis
hårdhet af våra historieskrifvare.
Gjorde Sverige således under denna tid betydande framsteg
äfven i politisk utveckling, så är dock tidehvarfvets främsta
berömmelse uppblomstringen på det ekonomiska och det
vetenskapliga området. Afstängdt från sitt forna inflytande på
Europas militära och diplomatiska öden, kastade sig vårt folk i stället
med en ungdomlig entusiasm öfver fredens värf. Främst lyser här namnet
Linné, med den stora skaran af hans lärjungar: Thunberg, Kalm,
Forskål och många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
