Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.9. De sköna konsterna - IV.9.a. Arkitektur, af stadsarkitekten F. Sundbärg, Landskrona - IV.9.b. Skulptur, af f. d. professorn fil. dr C. R. Nyblom, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKULPTUR. 377
hafva gjort till sin uppgift att kläda industriens byggnader
i konstnärlig dräkt, såsom vid Stockholms gasverks och
elektricitetsverks byggnader, men har äfven lyckligt löst dekorativa
uppgifter, hvarom vittnar konsthallen vid 1897 års utställning i
Stockholm (afbildning sid. 376). Bland andra samtida arkitekter
må nämnas: A. Johansson (f. 1860; riksdags- och riksbankshusen,
afbildning sid. 164), E. Lallerstedt (f. 1864; Konstakademien),
L. Peterson (f. 1853; Konstnärshuset i Stockholm), G. Wickman
(f. 1858; bankhus etc.), E. Josephson (f. 1864; kaserner, afbildning
sid. 199, m. fl. byggnader); göteborgsarkitekterna H. Hedlund
(f. 1855), E. Thorburn (f. 1860) och Y. Rasmussen (f. 1860; John
Ericssons-mausoléet, afbildning sid. 830) samt G. Hermansson
(f. 1864; byggnader i Sundsvall). F. Sundbärg (f. 1860) och
P. Hallman (f. 1869) hafva arbetat på en konstnärlig utbildning
af stadsplanerna.
Inom den kyrkliga arkitekturen har förnämsta insatsen under senaste
åren gjorts af den äfven på det profana området verksamme C. Möller
(f. 1857) genom den af honom redan 1890 fullbordade Johanneskyrkan
i Stockholm (afbildning sid. 245). Af den öfriga icke obetydliga
produktionen på det kyrkliga området må i konstnärligt afseende
framhållas åtskilliga dekorativa arbeten af den förutnämnde Lindegren
och andra artister samt några smärre kyrkor, medan däremot flertalet
till utförande komna nybyggnader - kanske mest i följd af ogynnsamma
betingelser - endast synas bekräfta, att den kyrkliga byggnadskonsten
i sin utveckling hos oss som i andra länder icke hållit jämna steg
med den profana.
De många under den senaste tiden utförda restaureringarna hafva,
om man bortser från den historiska synpunkten, varit af stor
betydelse för den svenska arkitekturen, ity att de utgjort ett
rikt arbetsfält för konstnärerna samt bidragit att väcka intresset
för våra äldre byggnadsverk och fördjupa kunskapen i de inhemska
konststilarna. Några hafva utförts lyckligt och med pietet, medan
andra däremot framkallat en stark skepticism mot de hittills i
allmänhet tillämpade restaurationsidéerna.
Skulptur.
Med kristendomen håller den allmänna europeiska kulturen sitt
intåg i våra bygder. Arkitekturen gick i spetsen och byggde kyrkor
i den romanska medeltidsformen, och för kyrkornas prydande tages
först en primitiv skulptur i dess tjänst. Denna skulptur vände sig
närmast till dopfuntar och grafvårdar, hvilka, såsom betecknande
för människans in- och utgång i lifvet, pryddes med heliga figurer,
uthuggna i stenen. Sedan tillkommo portaler med figurer i sten, såsom
å Uppsala domkyrka och flera gottlandskyrkor, bilder i det inre,
såsom å krag-stenarna i Uppsaladomens koromgång; så ock arbeten
i brons, såsom relikskrin och hela altarprydnader, t. ex. från
Broddetorps kyrka i Västergötland (nu i Nationalmuseum). Under
gotikens välde i den senare medeltiden blomstrade träskulpturen, som
skapade en mängd altarskåp, med snidade figurer, målade i naturlig
färg eller förgyllda, bland hvilka förekommo bilder af Sveriges
apostlar och helgon, såsom Sigfrid och Botvid, Erik den helige,
Birgitta och hennes dotter Katarina. Det största och märkligaste verk
af sådan träsnidarkonst är den bekanta bilden af Sankt Göran och
draken, som Sten Sture d. ä. lät uppsätta i Storkyrkan i Stockholm
till minne af segern öfver danskarne 1471. Liksom en mängd af de
antydda altarverken förvaras den nu i Nationalmuseum. Alla dessa
medeltida konstföremål äro antagligen utförda af utländska män,
främst tyskar och neder-ländare.
Detsamma blef förhållandet ännu under 1500-talet. Medeltidsformerna
vika så småningom för den nya stil, som den vaknade hänförelsen för
antiken förde med sig, renässansen. I sitt första tysk-nederländska
skede kallas den i vart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
