Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.s. Zoologi, af e. o. amanuensen fil. lic. Hj. Östergren, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ZOOLOGI.
421
Zoologi.
Bland svenska naturforskare var Olof Rudbeck cl. ä. (1630/1702) den
förste, som utförde själfständiga undersökningar af större betydenhet
inom zoologien. Det viktigaste resultatet af hans arbete inom denna
vetenskap var upptäckandet af lymfkärlsystemet. Afvenledes var han
den förste, som hos oss upprättade ett anatomiskt och zoologiskt
museum. Hans son Olof Rudbeck d. y. (1660/1740), liksom fadern
professor vid Uppsala universitet, kan emellertid sägas vara den,
som grundlagt den rent zoologiska vetenskapen i Sverige. Genom Karl
v. Linné (1707/78) leddes zoologien lika väl som botaniken in på
nya banor. Särskildt har hans reform af nomenklaturen blifvit af
en utomordentlig betydelse för vetenskapens vidare utveckling. Ur
zoologisk synpunkt är Systema naturæ det viktigaste af hans talrika
arbeten, men äfven hans Fauna suecica och hans berättelser öfver sina
resor till skilda trakter af Sverige äga stort zoologiskt värde. -
Bland med Linné samtidiga svenska zoologer äro iktyo-logen P. Artedi
(1705/35) och entomologen K. De Geer (1720/78) de märkligaste.
Sedan Linné uppställt ett öfverskådligt system öfver djurriket,
kom helt naturligt hans närmaste efterföljares verksamhet i främsta
rummet att gå ut på att i detta system inordna var planets olika
djurarter. Talrika nya djurformer be-skrefvos, och för sadanas
insamlande företogos resor till äfven de aflägsnaste trakter af
jorden. I Linnés fädernesland var denna gren af zoologien länge
nästan allenahärskande. Bland Linnés talrika svenska lärjungar
märkas zoologerna P. Porskål (1732/63), K. P. Thunberg (1743/1828)
och A. J. Retzius (1742/1821). Den sistnämnde var professor vid Lunds
universitet. Tack vare honom och flera andra utmärkta zoologer blef
detta universitet för någon tid främsta härden för den zoologiska
forskningen i vårt land. Den berömdaste bland dessa forskare var
Sven Nilsson (1787/1883), som utöfvat det största inflytande på den
zoologiska bildningen i Sverige, framför allt genom sina arbeten
öfver Skandinaviens fauna. I öfrigt har han utfört mycket viktiga
undersökningar äfven inom paleontologien och arkeologien. Bland andra
äldre zoologer vid Lunds universitet märkas de båda entomologerna
J. W. Zetterstedt (1785/1874) och K. G. Thomson (l824/ 99) samt
O. M. Torell (1828/1900), den sistnämnde hufvudsakligen verksam som
geolog. Den nuvarande professorn i zoologi vid detta universitet,
A. W. Quen-nerstedt (f. 1837), har bl. a. sysselsatt sig med
ishafvets fauna.
Grundandet af Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm år 1820
blef af största betydelse för zoologiens utveckling hos oss. De
första intendenterna vid denna institutions zoologiska afdelning
blefvo entomologen J. V. Dalman (1787/1828) och iktyologen B. Fries
(1799/1839). Snart tillväxte de zoologiska samlingarna så kraftigt,
att flera vetenskapsmän behöfdes för deras vård. K. J. Sundevall
(1801/75) blef intendent för samlingarna af ryggradsdjur,
K. H. Boheman (1796/ 1868) och efter honom K. Stål (1833/78) för
de entomologiska samlingarna, S. Loven (1809/95) för samlingarna af
öfriga ryggradslösa djur och N. P. Angelin (1805/76) för samlingarna
af fossila djur. Dessa voro alla utmärkta forskare, hvar och en
inom sitt område. Särskildt intager Loven en mycket framstående
plats bland århundradets svenska naturforskare. Genom några smärre,
förträffliga embryologiska arbeten införde han i Sverige en här
icke förut odlad gren af zoologisk forskning. Senare gjorde
han sjöborrarna till föremål för omfattande och resultatrika
studier. Genom företagande af en resa till Spetsbergen
år 1837 gaf han, kan man säga, uppslaget till svenskarnes
arktiska forskningsfärder. Äfven var han en af banbrytarne för
djuphafsforskningen. På grund af arktiska djurformers förekomst i
Östersjön och några svenska insjöar framställde han den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
