Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.s. Zoologi, af e. o. amanuensen fil. lic. Hj. Östergren, Uppsala - IV.10.t. Geologi och mineralogi, af statsgeologien E. Erdmann, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI OCH MINERALOGI. 423
lif. Bland de talrika svenska forskare, som verksamt taga del i den
zoologiska vetenskapens utveckling i våra dagar, vilja vi här nämna
ytterligare blott en, nämligen G. Retzius (f. 1842; f. d. professor i
anatomi), bekant genom sina arbeten öfver ryggradsdjurens hörselorgan
och andra anatomiska verk.
Geologi och mineralogi.
På den geologiska forskningens område intog Sverige redan tidigt en
framstående plats. Urban Hjärne (1641/1724) uttalade den sedermera
af flera forskare vidare utvecklade åsikten, att jordlagren
ursprungligen af satts i vatten, att försteningarna utgjort lefvande
varelser samt att jorden undergår vissa förändringar. Efter Hjärne
framträdde E. Svedenborg (1688/1772), M. v. Bromell (1679/1731),
K. Stobæus (1690/1742) och A. Celsius (1701/44) med för sin tid
ganska märkliga afhandlingar öfver geologiska, mineralogiska och
paleontologiska spörsmål, den sistnämnde öfver vattenminskningen
i Östersjön och Väster-h af vet.
Karl v. Linné (1707/78) med sin skarpa iakttagelseförmåga tolkade
på ett förundransvärdt riktigt sätt de olikartade geologiska
förhållanden, som han iakttog inom flera af Sveriges landskap;
så t. ex. uppgjorde han en ännu i dag till sina hufvuddrag giltig
profil genom det af kambriska och siluriska berglager uppbyggda
berget Kinnekulle samt jämförde lagerföljden därstädes med den på
andra trakter. Därigenom att Linné antog en bestämd lagerföljd
öfver hela jorden samt att lagren bildats i hafvet, har han i
själfva verket lagt grunden till det af den tyske geologen och
mineralogen Werner på 1780-talet framställda systemet, enligt
hvilket bergarterna indelades efter den ordningsföljd, i hvilken de
af vattnet afsatts, ett system som egentligen icke är annat än en
vidare utveckling af Linnés åsikter. - I fråga om mineralerna insåg
Linné kristallformens betydelse för deras systematiska indelning,
och denna hans metod följdes af J. G. Wallerius (1709/85), som utgaf
den första verkliga handboken i mineralogi, ett arbete som ansågs
ojämförligt mycket bättre än allt, hvad som dittills skrifvits inom
denna vetenskap sedan Agricolas dagar. A. F. Cronstedt (1722/65)
förde mineralogien ett jättesteg framåt genom sitt utmärkta verk
»Försök till mineralogi eller mineralrikets uppställning», hvilket
öfversatts till flera utländska språk.
År 1766 utgaf T. Bergman (1735/84) sitt berömda verk »Physisk
beskrif-ning öfver jordklotet», hvilket i ännu högre grad än Linnés
arbeten kan sägas vara en förelöpare till Werners system. Nämnda
beskrifning innehåller många beaktansvärda uttalanden rörande jord-
och berglagrens bildningssätt och indelning, deras omvandling och
rubbningar m. m., uttalanden som vittna om en för sin tid ovanligt
klar uppfattning af de geologiska företeelserna. Bland annat
påpekade Bergman, att det sediment, som afsättes på hafsbottnen,
måste bidraga till vattenytans höjning, en åsikt som i nyare tid
blifvit ytterligare utvecklad och använd för att förklara tilltagande
vattenhöjd. - D. Tilas (1712/72), S. G. Hermelin (1744/1820) och
V. Hisinger (1766/1852) hafva också gjort sig bemärkta inom det
geologiska forskningsområdet, de två sistnämnda särskildt genom
upprättandet af geologiska kartor. Man kan med fullt skäl säga,
att de svenska geologiska forskarne redan under 1700-talet gingo
sin egen väg framåt, i full nivå med sina samtida i utlandet,
mången gång till och med före dem.
I början af 1800-talet väckte N. G. Se f s tr öm (1787/1845)
uppmärksamhet genom sina iakttagelser rörande de i bergen inristade
räfflorna och deras lagbundna riktning. Vid denna tid började
paleontologien uppblomstra hos oss, hufvudsakligen genom V. Hisinger,
G. Wahlenberg (1780/1851), V. Dalman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
