- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
77

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 1. Översikt av svenska folkets historia. Av E. Svensén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖVERSIKT AV SVENSKA FOLKETS HISTORIA. 77

"Vikingafärderna påskyndade i hög grad kristendomens framträngande
till Norden. Ar 829 kom, sänd av frankernas konung, den helige Ansgarius
till Sverige. Den kristna mission, som av honom grundades i hjärtat av
landet vid konungasätet Birka på en ö i Mälaren, kunde dock ej bestå,
omgiven på alla sidor av hedenbygd. Alltför nära låg det stora gudahovet i
Uppsala, och såsom föreståndare för offren därstädes kunde konungarna ej vara
gynnsamt stämda mot en lära, som hotade själva grunden för deras välde.
Nära två hundra år dröjde det, innan kristendomen över det gynnsammare
belägna Västergötland faktiskt vann fast fot i Sverige.

Under tiden tillväxte de nordiska rikena i makt, och för en kort tid
utbildades i norra och östra Europa ett högt utvecklat statssystem, som
påminner om nyare tider. Sveriges största namn under denna tidrymd är den
ryktbare konung Erik Segersäll, vars långa, ärofulla regering lyfte Sverige
till den ojämförligt mäktigaste staten i Norden; mot slutet av sin levnad
underlade han sig även det danska riket, som dock efter hans död ånyo gick
förlorat.

Omkring år 1000 får Sverige sin första kristna konung, som bär namnet
Olof. Efter denna tid vinner kristendomen fast fot i landet och låter sig
ej vidare förjagas. Men härmed var konungen även försatt i en falsk
ställning. Grunden för hans makt var hans egenskap av föreståndare för offren
i Uppsala. Det är ovisst, om han upphört att leda offren eller oaktat sitt
dop fortfarit därmed. Men i förra fallet var hans ställning hotad bland
hedningarna, i senare fallet bland de allt talrikare kristna. Med Olovs
söner utgick den gamla Uppsalaätten (efter 1050). Dess siste konung, Edmund
Gammal, sökte kraftigt värna sin ställning mot de kyrkliga anspråken, som
växte i bredd med kristendomens makt; men under denna strid förmådde
han ej hindra, att Blekinge rycktes från Sverige, dit det av ålder hört, och
förenades med Danmark.

Vikingatiden gör intryck av en verklig storhetstid, men denna väldiga
kraftutveckling hade i hög grad medtagit folkets styrka, och dess antal
hade minskats, ej minst genom utflyttningarna till lydländerna i öster.
Mötet med kristendomen, som efter Karl den stores tid med oemotståndlig makt
utbredde sig kring norra Europa, hade övat en ödesdiger inverkan på den
gammalnordiska kulturen. I mångas sinnen hade den gamla asatron dött ut,
utan att en ny kristen tro intagit dess ställe. Men i själva dödsögonblicket
utvecklade sig den gamla läran till den högsta grad av poetisk skönhet. I
likhet med jordiska förhållanden tänktes den gamle Odén trona i Valhall
såsom en himmelsk storkonung med sina rådsherrar och sitt hov. Men denne
Odén och hans asar fyllde till sist ej sina dyrkares sedliga krav och voro
därför vigda åt undergången.

Övergångstiden omfattar tidrymden 1050—1250. Densamma
utmärkes av svåra och långvariga inre strider, närmast mellan kristendom och
hedendom, men i följd därav mellan de olika landskapen: mellan uppsvear,
östgötar och västgötar, som ej kunde enas om arvsföljden. Under dessa
stridigheter övergick riket efter hand till valrike, med erkänd rätt för uppsvearna
att taga konung, som sedan skulle godkännas av de övriga landskapens ting.
Denna nya rättsordning hade dock svårt att rotfästa sig och fick tåla många
undantag.

I början synes en mäktig västgötaätt, efter sin förste konung kallad der
Sienkilska, utan motstånd hava trätt i de gamla konungarnas ställe, med
vilka den på kvinnosidan var besläktad. Stenkils son Inge sökte, till
åtlydnad för påbud från den store påven Gregorius VII, att med makt påskynda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverig15/1/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free