Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 4. Sveriges lappar. Av F. Svenonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES LAPPAR.
173
svenska lappars rätt till renbete i Sverige (ävensom lag ang. renmärken) utfärdades
slutligen 4.juni 1886 och — med åtskilliga förändringar — 1 juli 1898. Genom
en år 1908 tillsatt kommission för utredning angående såtgärder för tryggandet
av lappfolkets existens och renskötselns utveckling» torde möjligen ett
slutgiltigt ordnande av den invecklade »lappfrågan» vara att förvänta. Synnerligen stora
svårigheter ha lapparna haft i följd av de internationella förhållandena. Länge
var Sveriges gräns mot norr alldeles obestämd, till följd varav också lapparna i
vissa trakter fingo lida mycket. Med Ryssland ordnades förhållandena genom
Teusina-freden 1595 och med Danmark-Norge preliminärt genom freden i Knäred
1613, då Sverige avstod från anspråken på kustlanden längst i norr. Först genom
den viktiga traktaten i Strömstad 1751 blev dock Lapplands nord- och västgräns
definitivt ordnad, varvid även genom en särskild »codicill» fastslogs, att lapparnas
uråldriga renbetesrätt på norska sidan skulle respekteras, »även under krigstider».
Dock blevo ej de härigenom grundade lyckligare tiderna alltför långvariga, och
förra århundradet var rikt på strider och ömsesidiga klagomål mellan lappar och
norska nybyggare. För misshälligheternas avhjälpande arbetade åtskilliga
svensknorska kommittéer på 1800-talet, och resultatet blev sent omsider 1883 en
iförordning rörande de lappar, som med renar flytta mellan Sverige och Norge»,
gällande för 15 år, men förlängd tills vidare. Inom våra nordligaste lappmarker
förvärrades tillståndet genom den s. k. norsk-ryska gränsspärrningen 1852, då
Ryssland efter vissa underhandlingar med norrmännen angående fiskevatten vid
norska kusten stängde sina gränser för de norska lapparna. En omedelbar följd
härav blev, att ett stort antal Kautokeino-lappar med ansenliga renhjordar
överflyttade till svenska Enontekis lappmark för att sålunda såsom svenska undersåtar
kringgå spärrningsukasen. Men många av dessa inflyttade voro illa beryktade för
ren-tjuvnad, och då därtill kom, att de förut knappa svenska renbetena nu blevo än
mera utsugna, har åtgärden blivit i högsta grad olycklig för våra nordligaste nomader.
Olyckan ökades än mera, då även den svensk-finska gränsen spärrades genom
en kejserlig förordning av 1889. Slutligen medförde unionsupplösningen 1905
ett nytt slag för våra lappar. Genom en av konventionerna i Karlstad (26 okt.
1905) bestämdes visserligen, att den ovannämnda codicillen till 1751 års
gränsetraktat fortfarande skall äga giltighet och ej kunna av någotdera riket ensidigt
upphävas samt att 1883 års förordning skall gälla till 1918, men härvid gjordes den
ödesdigra inskränkningen, att de svenska lapparna ej må med sina renar flytta över
till Norge före den 15 juni, då ej ovanliga väderleksförhållanden göra en sådan flyttning
nödvändig. Förut fick inflyttningen ske redan den 1 maj. Snart blev det dock
tydligt, att denna stora inskränkning i flyttningstiden skulle lända till fullständig ruin för
den största delen av Torne-lapparna. Nya underhandlingar inleddes med Norge, och
efter förnyade, omfattande undersökningar beslöt svenska regeringen 1909 att, enligt
Karlstadskonventionens medgivande, hänskjuta den viktiga frågan till skiljedom,
och på skiljedomstolens föranstaltande ha ytterligare en mängd omfattande
utredningar åvägabragts genom särskilda internationella kommissioner. Slutligen har man
genom konvention av den 8 april 1913, med frångående åtminstone tillsvidare av
skiljedomsförfarandet, återgått till direkta underhandlingar mellan de båda rikena.
Medan dessa pågå, samt för den händelse de av någondera parten skulle avbrytas
jämväl ett och ett halvt år därefter, äga dock Torne-lapparna rätt att följa 1883 års
lag i avseende på tiden för inflyttningen till Norge. Enligt denna konvention
skola tre delegerade för vardera riket efter överläggningar sinsemellan — och
eventuellt ytterligare lokala undersökningar — till sina regeringar avgiva förslag
till blivande bestämmelser »för längre tid framåt».
För civilisationsarbetet bland lapparna har mycket gjorts av de svenska
myndigheterna. Vasakungarna, främst Karl IX, ingrepo kraftigt genom
församlingsindelning, kyrkor och skolor. Utvecklingen har fortgått oavbrutet, särskilt genom
det år 1739 inrättade Lappmarkens ecklesiastikverk. Särskilt efter mitten av 19:e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
