Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STA TSFÖR VÄLTNINGEN.
177
De svenska riddarordnarna äro fem till antalet, nämligen sarafimer-,
svärds-och nordstjärneordnarna sedan 1748, vasaorden sedan 1772 samt Karl XIII:s
orden (för frimurare) sedan år 1811.
1. STATSFÖRFATTNINGEN.
Sverige hade, såsom i det föregående visats, vid tiden för Kristi
födelse redan länge bebotts av en germansk befolkning; enligt moderna
teorier skulle redan stenåldersfolket varit av sådant ursprung. Även om
enstaka invandringar sedermera förekommo, utsattes landet aldrig för
sådana erövringar, som under folkvandringstiden övergingo det mellersta
och södra Europa, och dess avskilda läge höll det länge oberört av de
idéer, som där bestämde samhällsutvecklingen under den egentliga
medeltiden. Här uppväxte och bibehöll sig länge ett ganska egenartat
samhällsskick, grundat på forngermanskt åskådningssätt.
När underrättelserna om detsamma något rikare börja flöda, befann sig
emellertid det äldsta "samhällsskicket redan i upplösning. Utan tvivel funnos
här, liksom inom andra germaniska stammar, vid sidan av varandra flera
självständiga småriken eller fylken, och traditionen uppgiver, att konungadömet
i dem varit urgammalt. Eedan innan den historiska tiden i egentlig mening
börjar, blevo ©mellertid dessa småriken förenade under Uppsalakonungen,
vilken på samma gång vårdade ett vida ryktbart gudatempel. Men
Uppsalakonungens herravälde var länge föga mer än nominellt; landskapen bevarade
en stor självständighet, för vilken lagmannen framträdde som representant,
de hade egna lagar, avgjorde sina angelägenheter självständigt på tingen och
kände sig främmande för varandra. Inom de olika landskapen förekommo
egentligen endast två samhällsklasser, fria och ofria eller trälar. En med
särskilda rättigheter utrustad adel förekom icke, väl däremot en klass av
mäktiga hövdingar eller storbönder. Det äldsta konungadömet företedde,
liksom i andra germanska samhällen, en blandning av arvs- och valprincip.
Det följde gärna en och samma ätt, men möjlighet fanns att välja mellan
olika medlemmar av ätten och eventuellt att gå utom densamma.
Kristendomen infördes långsamt i Sverige och framkallade på 1000-talet
strider mellan de redan kristnade och de ännu hedniska landskapen, vilka snart
övergingo till strider om rätten att välja konung. Härunder hotades hela
riket med upplösning. Emellertid blev på det kyrkliga området enheten
tryggad, då Sverige 1164 fick en gemensam ärkebiskop, och snart hör man åter
talas endast om en enda konung, ehuru riksenheten länge var svag och
valriket erkänt.
Medan i det mellersta Europa i mitten av 1200-talet det var mot feodalismen,
som konungadömet kämpade, var det i Sverige emot provinsialismen.
Centraliseringstanken upptogs vid den tiden av ett par kraftfulla regenter av
Folkungaätten, vilka förstodo att samla kring sig rikets andliga och världsliga
stormän. Man skönjer ett starkt uppsving av konungamakten, men kring
konungen samlar sig även ett råd såsom ett slags representation för riket
(Konungens eller Rikets råd), bestående av de nämnda stormännen. Med deras
biträde började en rikslagstiftning, som slutligen i mitten på 1300-talet
utmynnade i en gemensam landslag, vilken i det kapitel, som kallas konunga-
12—123483. Sveriges land och folie. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
