Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STA TSFÖR VÄLTNINGEN.
179
enheten. Länge sammankallad endast vid särskilt viktiga tillfällen, fick den
under de inre striderna vid slutet av 1500-talet medverka vid alla de
betydelsefulla förändringarna i rikets ställning, kom att dela lagstiftningen med
konungen och övertog beskattningsrätten, medan övriga representativa former,
landskapsmöten m. fi., efter hand försvunno. Den första riksdagsordningen är
av år 1617. Den svenska Riksdagen förblev en ståndsrikdag, minera ordnad
på fyra stånd: adeln, omfattande både hög- och lågadel (grevar och friherrar
alltsedan Erik XIV:s tid) och bildande ett riddarhus, där alla ätter hade
representationsrätt och vartill länge slöto sig representanter för krigsbefälet,
prästeståndet, borgarståndet och bondeståndet, de tre senare bestående av
ombud för kyrkan, städerna och den jordägande allmogen. Det protestantiska
prästerskapet hade såsom representant för den högre andliga odlingen och tack
vare den roll det spelat under de inre striderna i slutet av 1500-talet förvärvat
ett stort inflytande och bildade ensamt en av Riksdagens fyra kamrar.
Utvecklingen försiggick emellertid icke jämnt och normalt under
1600-talet. Två långa förmyndarregeringar om tillsammans nära ett fjärdedels
århundrade avbröto densamma och åstadkommo en viss osäkerhet i formerna;
samtidigt härmed utbröto ståndsstrider. Dessa varade i omkring trettio år
(1650—82) och slutade delvis med de lägre ståndens seger. Under en tid av
stor finansiell förlägenhet för Kronan genomdrevs nämligen (under Karl XI)
en reduktion av ali den adelns egendom, som en gång hört till Kronan, i
främsta rummet grev- och friherreskapen. Men segern blev dyrköpt för de
lägre stånden. Den vanns endast genom att i Körningens hand lägga enväldet.
Visserligen sammankallades ännu till en tid riksdagar men blott för att
samtycka till Konungens förslag, och Karl XII (1697—1718) regerade utan
riksdag, själv utövande lagstiftnings- och beskattningsrätt.
Det svenska stormaktsväldet föll i spillror efter Karl XII:s död, och man
gav i Sverige den enväldige konungen skulden till de olyckor, som bragt riket
till undergångens rand. Det var väsentligen på Rikets ständer, som rikets
återupprättande berodde, i inre som i yttre hänseende. Utan att rubba
grunderna för det gamla statsskicket, vilka man såg i Konung, Råd och Ständer,
sökte dessa senare endast genom att flytta maktens tyngdpunkt och genom
ett antal andra försiktighetsmått förekomma ett återupprepande av
konungamaktens missbruk. Konungen stod fortfarande i spetsen för regeringen, men
lian borde icke fatta ensidiga beslut utan lyssna till goda råd. Man trodde
sig vinna detta genom att Ständerna uppsatte förslag till riksråd, inom vilket
Konungen valde en, samt att vid alla viktigare frågors avgörande omröstning
skulle ske inom Riksrådet, varvid Konungen hade två röster jämte utslagsröst.
Riksråden voro dessutom ansvariga inför Ständerna. Man berövade icke
formellt Konungen hans andel i lagstiftningen men lät honom lova att alltid
instämma med Rikets ständer, vilka sålunda faktiskt blevo lagstiftande. De
bestämde vidare budgeten och utövade naturligtvis beskattningsrätten. Genom
föreskriften, att de skulle sammanträda på bestämda tider, sörjdes för att
deras inflytande ej kunde eluderas. Slutligen blevo Ständerna högsta instans
snart sagt i alla frågor genom föreskrifterna, att envar kunde hos dem besvära
sig, om han ansåge sig lia lidit orätt och det ej på annat sätt kunde avhjälpas,
samt att Ständerna ägde rätt att granska hela förvaltningen och när så
behövdes, vidtaga rättelse. De huvudsakliga bestämmelserna om statsskicket och
arbetssättet vid Riksdagen innehöllos i regeringsformerna av 1719 och 1720
samt riksdagsordningen av 1723. Dessa lagar började kallas grundlagar.
Frihetstiden (1718—72) är intressant genom försöket att på lagstiftningens
väg organisera ett fritt statsskick: det är över huvud taget ett av de första i
nyare tidens historia. Emellertid hade lagstiftarna ingalunda någon klar
föreställning om den konstitutionella monarkien och dess väsen. De rörde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
