Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand - Riksdagens sammansättning och arbetssätt. Av [J. P. Velander] T. Hedrén och V. Själander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
III. STATSFÖRFATTNING OCII FÖRVALTNING.
riksdagsmän, som varje valkrets i mån av sin folkmängd äger utse,
fastställes för varje treårsperiod av Konungen.
Riksdagsordningen av 1866 undergick genom de nya bestämmelserna av år
1909 så stora ändringar, att den med fog kan betraktas som upphävd och ersatt
med en ny grundlag. Enligt 1866 års lag skulle på landsbygden varje domsaga
välja en representant; ägde domsaga mer än 40 000 inb., delades den i två
kretsar. Av städarna ägde de större (med mer är 10 000 inb.) att välja en
representant för varje fullt tiotusental av folkmängden; de mindre sammanslogos
i valkretsar om minst 6 000 och högst 12 000 inb. vardera. Faktisld fick
landsbygden på detta sätt en representant för ungefär 27 000 inb., städerna åter en
för vid pass 10 000, vilket egendomliga förhållande förklaras av att städerna,
vilka annars skulle stannat i en utpräglat skarp minoritet, då deras folkmängd
år 1866 blott uppgick till 12 % av hela rikets, ansågos behöva ett visst skydd
för sina intressen. I följd av dessa bestämmelser hade landsbygden vid 1867
års riksdag 135 representanter och vid 1894 års 145. Antalet av städernas
representanter växte däremot, genom den starkare folkökningen, under samma tid
från 55 till 83. Gent emot denna förskjutning lyckades den i Riksdagen
härskande majoriteten år 1894 genomdriva nya bestämmelser, enligt vilka
ledamöternas antal fixerades till 150 för landsbygden och 80 för städerna. Denna
ordning var gällande, tills de år 1909 antagna nya lagarna om riksdagens
sammansättning trädde i kraft.
Valrätt till Andra kammaren äger numera varje välfrejdad svensk man
utan avseende på förmögenhet, dock först från och med året efter det, då
han fyllt 24 år, och såvida han ej står under förmyndarskap, är i konkurs,
häftar för utskylder till stat eller kommun, vilka förfallit till betalning
under de tre sista kalenderåren, eller för fattigvårdsunderstöd eller
försummat sin värnplikt.
För valbarhet till Andra kammaren fordras valrätt samt att vara inom
valkretsen bosatt. Sistnämnda bestämmelse, som infördes år 1866, är
ett uttryck av vårt folks utpräglade motvilja för s. k. yrkespolitici.
»Valkretsen» blev emellertid 1909, såsom i det föregående redan
antytts, utvidgad från att omfatta en domsaga, en stad eller några
småstäder till i regel ett län eller ett landstingsområde med inbegrepp av mindre
städer. — Valen ske för tre år; varder kammaren upplöst (vilket blott
inträffat 2 gånger, nämligen år 1887 och 1914), gälla de nya valen blott
till den löpande treårsperiodens utgång.
Valsättet till båda kamrarna är proportionellt (således även vid val
inom landsting och stadsfullmäktige av ledamöter i Första kammaren).
Valmetoden, utarbetad av professor E. Phragmén, vilar på den s. k. Thieleska
(med några modifikationer, avseende bland annat att motverka s. k.
de-kapitering. Jfr följande art. ang. Det proportionella valsättet).
Tab. 39 innehåller en översikt av folkmängd, antal röstberättigade och
röstande de år, då val till Andra kammaren ägt rum under tiden 1872—1914. För
åren 1911 och 1914 äro siffrorna ej fullt jämförbara med de föregående årens,
på grund av de ovannämnda stora förändringarna i rösträttsbestämmelserna, vilka
år 1911 för första gången tillämpades. Efter dessas genomförande mer än
fördubblades valmanskåren, i det att den ökades från 503 000 till 1 066 000 eller
med 112 "/,. Den politiska livaktigheten, uttryckt genom antalet röstande i %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
