Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 2. Allmänna läroverken och likartade undervisningsanstalter. Av A. Nordfelt och N. G. W. Lagerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
2. ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH LIKARTADE
UNDERVISNINGSANSTALTER.
Här behandlas dels de av Staten bekostade allmänna läroverken jämte
däremot svarande kommunala och enskilda skolor, som åtnjuta
statsunderstöd eller annan förmån av Staten, dels ock de statsunderstödda högre
läroverken för flickor.
De allmänna läroverken.
De äldsta lärdomsskolorna i Sverige, såsom i de flesta andra länder,
voro medeltidens klosterskolor och katedralskolor samt de av städernas
borgerskap underhållna stadsskolorna. Då det förstnämnda slaget av
skolor vid reformationens införande upphörde, är det ur de båda senare,
som våra nuvarande allmänna läroverk småningom utbildat sig.
På Gustav II Adolfs tid upprättades de första högre lärdomsskolorna eller
gymnasierna, av vilka det äldsta kom till stånd år 1623 i Västerås genom
Johannes Rudbeckius. Den första särskilda skolordningen utfärdades år 1649.
Den har ansetts som ett pedagogiskt mästerstycke men blev i praktiken aldrig
fullt genomförd och i många fall icke alis tillämpad. I denna skolordning
skildes mellan den lägre och högre skolan, trivialskolan och gymnasiet, en
anordning, som ägde bestånd i två århundraden. Dessa läroanstalter voro så
gott som uteslutande utbildningsanstalter för präster och ämbetsmän.
I början av 1800-talet framkommo emellertid allt bestämdare klagomål
mot läroverken, särskilt i det avseendet, att de icke tillgodosågo de lärjungars
behov, som ägnade sig åt näringarna.
De moderna bildningskraven gjorde sig i någon mån gällande i 1807 års
skolordning dels genom stärkande av modersmålets, matematikens och
historiens ställning samt införande av naturkunnighet och främmande levande
språk, dels genom utvidgning av den i 1649 års skolordning upptagna
skrivarklassen, efter 1807 benämnd apologistklassen.
Klagomålen fortsatte emellertid och gingo ut därpå, att den s. k. lärda
bildningen försämrats utan att den icke-lärda eller medborgerliga kunnat komma
till sin rätt. Skolordningen av år 1820 sökte lösa svårigheten genom att
upprätta två skilda slag av skolor: lärdomsskolor (lägre och högre) för den lärda
bildningen och apologistskolor för den allmänna medborgerliga bildningen.
Mot detta system yppade sig emellertid snart en livlig opposition. Man
beskyllde detsamma för att ha gjort »söndringen till princip», varav bland
annat följde, att barnen skildes för tidigt från varandra och uppfostrades till
dåligt medborgarsinne. I stället förordades enhetlighet och medborgerlighet
såsom ledande grundsatser i Statens skolor.
Dessa olika pedagogiska grundåskådningar brötos länge mot varandra och
ledde bland annat till en märklig kraftmätning mellan det gamla och det nya
systemets män i 1825—28 års stora uppfostringskommitté, där män sådana
som Agardh, Berzelius, Geijer, Grubbe, Tegnér och Wallin m. fi. hade plats.
Kommitténs förslag blev en kompromiss på det sätt, att de olika skolorna
skulle bli »linjer» inom den åstundade enhetsskolan.
Är 1849 sammanslogos de olika skolorna till ett enda slag av läroanstalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
