- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
587

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Vetenskapliga resor. Geografi. Av O. Nordenskjöld

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VETENSKAPLIGA RESOR. GEOGRAFI.

587

P. Osbeck (1723—1805) Kina 1750—52, P. Löfling (1729—56) Spanien och
Sydamerika 1754—56, A. Martin (1729—86) norra Ishavet 1758, P. Förskal (1732—
63) Arabien 1761—63, K. P. Thunberg (1743—1828) Kaplandet, Java och Japan
1770—79; P). Solander (1735—82) åtföljde James Cook på hans första
världsomsegling 1768—71, A. Sparrman (1748—1820) deltog i hans andra världsresa
1772—75. Hit bör ock räknas O. Swartz (1760—1818), som 1783—85 bereste
Västindien och delar av Amerikas fastland. Rent geografiska upptäckter ingingo
ej i planen för dessa resor, men de resultat, som vunnos, ha varit av största
vikt för flera av den moderna geografiens grenar, och med dem lades grunden
till den följande tidens naturvetenskapliga färder från Sverige.

Ännu större betydelse än de nämnda äger dock i detta avseende G.
Wahlenberg (1780—1851). Under fyra resor till Lappland, 1800—10, samt under färder
i Schweiz och Karpaterna gjorde han talrika och noggranna höjdbestämningar
och andra, särskilt botaniska, iakttagelser, på grund varav han, jämte Humboldt,
nämnes som växtgeografiens skapare. Även under 1800-talets första hälft
utgingo från Sverige många naturvetenskapliga forskningsresande till olika delar
av världen. Den förnämste bland dessa var J. A. Wahlberg (1810—56), vilken
valt Sydafrika till sitt forskningsfält. Under sin första resa, 1839—44, besökte
han Natal, Zululandet och det nuvarande Transvaal; under den senare inträngde
han 1854 från Walfish Bay i det inre ända till 17° 41’ sydlig bredd (dödades
av en elefant den 6 mars 1856).

Vid en redogörelse för de från Sverige utgångna geografiska expeditionerna
möta oss först de norra polartrakterna. På detta område har den svenska
forskningsmetoden, inledd av Linné och hans lärjungar, skurit sina rikaste lagrar.
De svenska expeditionerna, nästan alltid utrustade med en omfattande stab av
vetenskapliga specialister, ha lagt grunden till hela den moderna vetenskapliga
polarforskningen, medan de på samma gång även geografiskt lämnat de rikaste
resultat. Samtidigt ha de ock varit den yppersta skola för svenska naturforskare.

Uppslaget till de svenska ishavsfärderna gavs av S. Lovens (1809—95) resa
till Spetsbergen 1837. Företagen inleddes sedan med Otto Torells (1828—1900)
resa till Island 1857, densammes och A. E. Nordenskiölds (1832—1901) första
färd till Spetsbergen 1858 och Torells grönlandsresa 1859, varpå följde den stora
spetsbergsexpeditionen av 1861 under befäl av Torell, i vilken jämte
Nordenskiöld sju andra naturforskare deltogo, och varunder ingående undersökningar
utfördes inom ögruppens västra och norra delar. De tredje och fjärde
spetsbergsexpeditionerna ägde rum 1864 och 1868 under Nordenskiölds ledning; under den
senare nåddes med järnångaren »Sophia» 81° 42’ nordlig bredd, den högsta dittills
på fartyg observerade polhöjd. För att om möjligt på annat sätt nå en ännu
högre breddgrad avgick Nordenskiöld 1872 i spetsen för en ny större expedition
till Spetsbergen. Afsikten var att från ögruppens nordligaste del på våren efter
verkställd övervintring tåga mot norr över isen med renar. Åtskilliga oberäkneliga
olycksöden orsakade emellertid, att isvandringen måste inskränkas till en av
Nordenskiöld och L. Palander (f. 1842) företagen vandring över Nordostlandets
inlandsis, den första större upptäcktsfärd av detta slag, som någonsin blivit
utförd.

Sedan genom dessa färder Spetsbergen och närliggande öar blivit till sina
stora drag kända, vände sig Nordenskiöld 1875 åt öster mot det dittills så fruktade
Karahavet. Nämnda år uppnådde han med en fångstskuta Jenisejs mynning,
och 1876 förnyades försöket, med samma lyckliga utgång, med en ångbåt.
Härmed var för första gången en förbindelse med fartyg mellan Europa och de stora
sibiriska floderna åstadkommen. Då den härigenom vunna erfarenheten gav stöd
åt antagandet om nordostpassagens möjlighet, planlade Nordenskiöld den berömda
expedition, som fått namn efter ångfartyget »Vega». Med en talrik vetenskaplig
stab och med Palander såsom fartygsbefälhavare lämnade expeditionen Karlskrona

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverig15/1/0621.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free