Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Vetenskapliga resor. Geografi. Av O. Nordenskjöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETENSKAPLIGA RESOR. GEOGRAFI.
589
ning av N. Ekholm (f. 1848), G. Nordenskiölds (1868—95) forskningsfärd i
samma område 1890, expeditioner till Grönland av G. Kolthoff (1845—1913) och
O. Nordenskjöld (f. 1869), till Beeren Eiland 1899 av J. G. Andersson (f. 1874)
samt en ny expedition till Isfjorden på Spetsbergen under G. De Geer 1908,
vartill komma ytterligare icke få forskningsfärder i mera speciella syften till
Spetsbergen och Grönland.
År 1895 framlade 8. A. Andree (1854—97) den djärva planen att med
luftballong uppnå nordpolen, vilken plan han grundat på sina iakttagelser av
ballongers styrbarhet medelst släplinor, gjorda under ett flertal ballongfärder. För
ändamålet utrustades 1896 en större expedition till Spetsbergen, ett ballonghus
uppfördes på Danskön, men först följande år, den 11 juli 1897, lyckades Andree
ombord på sin ballong »örnen» och med två följeslagare avsegla mot polen.
Sedan denna tid har man om hans expedition ej haft andra säkra
underrättelser än dem, som meddelats dels genom några utkastade flytbojar, dels genom
en norr om Spetsbergen anträffad brevduva, som medförde en depesch av
innehåll, att ballongen den 13 juli vid middagen nått 82° 2’ nordlig bredd och 15°
5’ ostlig längd. Alla efterforskningar efter expeditionen ha dess värre visat,
sig resultatlösa. Andrées färd förtjänar emellertid beundran icke blott på grund
av sin noggranna planläggning och sin djärvhet, utan också därför att den
faktiskt synes ha visat, att ballongen redan då lät sig användas i polarforskningens
tjänst, ehuru i detta fall en olycka antagligen har tillstött senare på återvägen
mot Europa.
De allra flesta svenska polarfärderna ha bekostats av enskilda mecenater;
bland dem som härvid uträttat mer än andra må främst nämnas konung Oskar
II och Oskar Dickson (1823—97).
Också till de södra polartrakterna ha svenskarnas forskningar sträckt sig.
O. Nordenskjöld förde 1901—04 en expedition till det västantarktiska området,
söder om Sydamerika, där en avdelning landsattes och övervintrade i 2 år, medan
arbetena från fartyget fortsattes under J. G. Anderssons ledning. Från
fartyget och under flera långa slädfärder kartlades okända kuststräckor och de
vetenskapliga resultaten voro betydande, framför allt de geologiska bidragen till
förståelse av den antarktiska världsdelens utvecklingshistoria. Expeditionens fartyg
förliste under den andra sommaren, men deltagarna räddades av en argentinsk
undsättningsexpedition, medan en från Sverige utsänd hjälpexpedition först
senare hann fram.
I Asien har det svenska forskningsarbetet framför allt representerats av Sven
Hedins (f. 1865) storslagna färder. Efter ett par kortare resor 1885—86 och
1890—91 företog denne 1893—97 sin första stora färd genom Centralasien,
varvid han särskilt undersökte Lob-norsjön och Takla-makan-öknen. Ären 1899
—1902 utförde han sin andra resa till samma trakter längs Tarimfloden, till
ökenområdena kring Lob-nor samt till angränsande delar av Tibet, vars
bergskedjor han övertvärade efter flera linjer. På nytt begav han sig 1906 ut på en
expedition, denna gång först till Persien och sedan till de ytterst svårtillgängliga
okända områdena i sydvästra Tibet, där han bland annat undersökte Indus’ och
Bramaputras källor samt upptäckte den väldiga bergskedja, av honom benämnd
Transhimalaja, som ligger norr om den senares dalgång. Hedins resor utmärka
sig särskilt dels genom den ofantliga rikedomen å detaljobservationer, nedlagda
i omfattande arbeten, dels genom det enastående kartmateriel som under dem
hopbragts.
De svenska resorna i geografiskt syfte i Afrika äro mindre omfattande, och vi
erinra här blott om arbeten, som i förbindelse med affärsverksamhet utförts av
Charles Andersson (1827—67) i Damara- och Ovambolanden samt av G. Waldau
(f. 1862) och K. Knutsson (f. 1857) i Kamerum, medan H. H. von Schwerin
1853—1912) arbetat i Kongoområdet. I Kongostatens tjänst ha talrika sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
