Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 100. Lasse Johansson [Lucidor] (Gripsholm. Strömer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LASSE JOHANSSON LUCIDOR.
POET.
Som benen ligga i helgonskrinet
Det ligger sorg i del ystra grinet.
Dock, hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott ”rolig” är!
Men ha’n j skådat hans skrifdon, dårar?
En törnlagg pennan, och bläcket — tårar.
v. Braun.
”Den olycklige” — så kallade sig sjelf poeten Lucidor — framträder såsom
en betydelsefull bild i Svenska vitterhetens häfder. Det menadiska, det
hånfullt sig sjelf förstörande, som mången gång är ett drag hos nordens
skalder, är isynnerhet öfvervägande hos Lucidor. Den beklagansvärde
ynglingen, utan föräldraledning, men med mäktiga anlag, brännmärkt alltifrån
sin födelsestund med skamfläcken af en vanhederlig börd, hade likväl tidigt
väckt uppmärksamhet för sina studier och sin lyckliga skaldegåfva. Han
erhöll understöd bland de många ynglingar, hvilkas studier riks-amiralen
Wrangel bekostade, och man ansåg honom vara oäkta son till en amiral
Strusshjelm, hvilken från båtsman tjent sig upp vid flottan. Den unge
Lucidor, som sjelf ofta kallat sig Strusshjelm, blef i Westergötland förälskad
i en fröken Magdalena Sjöblad, dotter af en löjtnant. Han besjöng sin
kärlek till henne, som han kallade sin Castalinna, sin Margaris, sin själs
behag, med en eld, en bildprakt och en versklang, som förut voro okända
inom den Svenska litteraturen. Men då han till slut förförde den älskade,
blef han efter den tidens stränga lagar »emot den som någon adelig jungfru
lockar», likväl med lindring i straffet, endast dömd till tvenne års
landsflykt, »sedan han henne bättrat och till hustru tagit», såsom regentinnan,
enkedrottning Hedvig Eleonoras bref till hofrätten lyder. Huruvida han
verkligen blef gift med den adeliga jungfrun upplyses icke af den tidens
handlingar. Men detta lindriga straff for ett den tiden groft brott
föranleddes af den i kungabrefvet uttryckta förhoppningen, »att han med tiden
troddes kunna sig evertuera». Han återkom dock icke till Westergötland,
utan uppehöll sig i Stockholm, der han störtade sig i tygellösa utsväfningar.
Han skref nu förnämligast tillfälligbetsstycken, genom hvilka han förtjente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:55:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svestorman/0407.html
