Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 213. Carl XIII (Krafft. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG CARL Kill
Känn Carl — — — ej pd hans vimplars prakt,
Ej pd den gyllne bog, som dundermolnet höljer,
Alen på hans mod att dö , pd det beslut han följer:
»Förr sunken eller sprängd, än i en oväns maktu
Leopold.
öfver Carl XlII:s minne hvila många mystiska skuggor, bvilka kanhända icke
ens en efterverld skall kunna klart genomskåda. Hans karakter har derföre
erhållit något mörkt, som inger misstankar, ehuru de kanhända icke alltid äro
fullt rättvisa. Emellertid är det hans rätt, att endast bedömmas efter hvad
som är fullt bevisadt. Redan vid hans födelse fastade vidskepelsen
besynnerliga spådomar om huru han skulle blifva Sveriges konung, och det anseende
han lyckades vinna bland Sveriges sjöhjeltar bidrog att omgifva hans yngre år
med en glans, som ingalunda tycktes göra honom ovärdig kronan; men en
mindre omsorgsfull uppmärksamhet på sina seder och på den stränga moral, utan
hvilken alla andra egenskaper förlora sitt värde, hade han att tacka för många
af de skuggor, som vidlåda honom. Han var endast tvenne år gammal då han
utnämndes till stor-amiral af svenska sjömakten. Vid tolf års ålder erhöll han
undervisning i sjövetenskaperna af amiraiitetskaptenen Corvin (adlad
Nordenankar), och var 51 år gammal, då han första gången förde befälet öfver en svensk
eskader af sex linjeskepp och sex fregatter. Han vann dervid sjöoilicerarnes
förtroende, sa att han med stor glädje blef emottagen, då han i Maj 1788 lät
hissa sin amiralsflagg på svenska chefskeppet i Carlskrona. Den kloke Gustaf
III hade omgifvit honom med skickliga officerare, så att visserligen hertig Carl
icke kan sägas hafva med eget snille anfört och verkställt flottans manövrer,
men han hade åtminstone tillfälle att visa personligt mod. Både i slaget vid
Högland och sedermera i den ryktbara reträtten från Yiborgska viken hade han
visat sig oförskräckt i elden. Vid det sistnämnda tillfället, kanske det
farligaste som Sveriges örlogsflotta åtminstone i sednare tider genomgått, blef
hertigen, ehuru obetydligt, sårad, medan hans adjutant stupade vid hans sida. Han
var redan då djupt invigd i den hemlighetsfulla ordens mysterier, åt bvilka han
sedermera egnade allt större deltagande och intresse, och han gjorde, under
kulregnet, besynnerliga tecken med sabeln omkring sig. Efter detta krig,
hvar-vid han också vissa tider förde befälet till lands, hade han vunnit mera aktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
