Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade man redan hunnit att glömma: det hade hänt så mycket både i
Sverige och utomlands sedan sekelskiftet; Oskar II :s säregna, litet trånga, men
ändå så typiskt svenska värld hade fallit sönder, och ett nytt Sverige, ganska
olikt det gamla, höll på att byggas upp. Till det oskariska Sverige hade
också Waldenström — som dog 1917 — hört. Den folkliga glorian även
kring honom bleknade. Nya frågeställningar vände uppmärksamheten åt
annat håll.
TVÄ LEDARE OCH DERAS SAMTIDA.
Sundberg och Waldenström representerade olika sidor av svenskt
folk-och kyrkoliv. Sundberg stod för det gamla, stadigvarande kyrkoskiktet, det
liv, som sedan gammalt hade levats i de många kyrkoförsamlingarna,
ständigt förnyat genom kristlig uppfostran och stundom genom kyrkligt
betonade väckelserörelser såsom på västkusten och i Skara stift och som
utgjorde den ofta glömda bakgrunden för den med dynamisk kraft
framåt-gående nyevangeliska väckelsen. Så litet beaktades denna bakgrund av
Waldenström och de frikyrkliga kretsarna, att de med förkärlek kallade
sig »de kristna», med allt vad detta inneslöt beträffande dem, som icke
följde med dem, utan höllo fast vid den s. k. statskyrkan. Vill man få en
inblick i huru motsatserna på 1870-talet stodo mot varandra, kan man gå
till Fabian Månssons bekanta roman, »Rättfärdiggörelsen genom tron»,
vilken närmast skildrar den waldenströmska väckelsens genombrott i de
blekingska skären (varifrån författaren härstammade). Genom sitt sätt att
välja representanter för statskyrkan visade Fabian Månsson, medvetet eller
omedvetet, huru ringa de frikyrkliga tänkte om kyrkolivet i de många
församlingarna och huru ringa de tänkte om dess framtid. Detta var dock den
faktor, varpå det svenska folkets kristna karaktär än i dag i sista hand be-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Konfirmationen ägde förr liksom nu i allmänhet rum
pä senvåren eller försommaren, i regel vid pingst. Årstiden med den spirande grönskan
och handlingen, som i mänga fall betydde de ungas utträde ur hemmet, har gjort
konfirmationen till en av vära största kyrkligt folkliga högtider, som åtminstone förr
samlade hela församlingen. Genom kyrkogårdsporten komma de unga flickorna i sina vita
nystärkta förkläden och mössor, medan de svartklädda gossarna och prästen skymta inne
pä kyrkogården. Hela menigheten bär sockendräkt utom gumman, som sitter och säljer
bullar och pepparkakor; till höger om henne fattigbössan, på vilken läses: »Fattiga skola
ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig och säger: ’du skall gärna öppna din
hand för din broder, för de arma och fattiga, som du har i ditt land’». — Efter
konfirmationen i Floda kyrka i Dalarna. Oljemålning av O. Arborelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
