Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dikten »Esplanadsystemet». En gammal man går förbi en arbetarskara,
som med liv och lust håller på att med stång och spett bryta ner gamla
kåkar, som skymde ljuset för varandra i trånga gränder. Den gamle blir
ledsen över vad han ser, och undrar, vad det är som skall byggas, månne
den nya villastaden. Han får till svar, att det inte skall byggas något alls,
utan att det röjdes för en esplanad. Dikten får mynna ut i följande
replikskifte mellan företrädarna för det gamla och det nya:
— »Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt!»
— »Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?»
Även om de nya författarna gärna vände sig mot den äldre
generationens »idealism» och framställde sig själva som »realister», saknade de
givetvis inte ideal. De voro på sitt sätt idealister. De hade idéer, som de
ville förverkliga. När Strindberg 1882 gjorde ett inlägg i den strid, som
uppstått kring hans verksamhet, kommer han in på detta, då han skriver:
»Man har beskyllt de nya realisterna att de hava förlorat idealen. Detta
är blott skenbart, för så vitt idealen äro de högsta, det utom och över det
jordiska stående.
Vi unge uppföddes av föräldrar från ett tidevarv, som aktade tro och
heder. Sedan leddes vi ut i ett nytt tidevarv, som dyrkade framgången till
vad pris som helst. Vi upplevde förfalskningarnas nya tid och leva mitt
i den epok, som fått sitt namn från Amerika, humbugens.
Då förlorade vi tron på förtjänstens framgång; dygden var ingen merit,
hedern var mindre än praktiskhet, äran var vacker men löjlig! Våra
herrar idealister hava bedragit oss, därför övergå vo vi dem!»
De författare, som gjorde sig kända under åttiotalet, hade fått uppleva,
mer eller mindre medvetet, den genomgripande förändring på det
ekonomiska området i landet, som den vid mitten av förra seklet på allvar
insättande industrialiseringsprocessen innebar. Det var omkring 1870, som
FOLDER VID DENNA SIDA. Ett middagssällskap i ett förmöget Stockholmshem omkring
18S0 med starkt tidsbetonad prägel. Damerna i sina höghalsade eller urringade klänningar
och väldiga solfjädrar, herrarna i sina stereotypa frackar och uniformer och framför allt
den anekdotberättande eller deklamerande herrn med chapeau-claquen ge en nästan
fotografiskt trogen föreställning om den oskariska epokens högre sällskapsliv, i vilket
litteraturen och tidens estetiska problem i allmänhet intogo en rangplats i diskussionerna.
Oljemålning av K. A. Ekvall. Privat ägo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
