Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som präglade den nya diktningen. Nittiotalisterna fingo ganska snart vad
deras närmaste föregångare inom litteraturen saknat, inflytelserika
pressorgan, en daglig tidning, »Svenska Dagbladet», som från 1897 hade Oscar
Levertin till ledande kulturskribent, en tidskrift, »Ord och Bild».
Nittiotals-författarna ha kraftigt bidragit till att höja och utvidga den litterära
kulturen i landet. Redan som relativt unga räknades de till den svenska
litteraturens klassiker och fingo se sina skrifter utgivna i samlade upplagor,
som vunno stor spridning.
Nittiotalismen var dock inte hela nittiotalet. Åttiotalsidéerna, som de
egentliga nittiotalisterna under decenniet i fråga allt mer och mer
avlägsnade sig från, fingo nya företrädare i ett yngre släktled. Liksom
nittiotalisterna hade tagit intryck av åttiotalet, hade dessa yngre skribenter inte
kunnat undgå att påverkas av sin samtids idéer. De anknöto emellertid
till och buro vidare väsentliga värden från åttiotalet. Hans Larsson
riktade en skarp kritik mot den närsynta realism, som nöjde sig med att
ge »ett stycke verklighet» och som förbisåg syntesens roll för diktningens
uppgift »att lägga någon del av livet, som vi icke annars kunnat
överskåda, i perspektiv», men i fråga om politiska, sociala och nationella
spörsmål anknöt han till det föregående skedet. Detsamma gällde Bengt
Lid-forss, den framstående naturforskaren, som var nära vän med Strindberg
och som under ett par decennier som en av svensk litteraturs fränaste
polemiker och yppersta essäister fortsatte den under åttiotalet påbörjade
oppositionen mot vedertagna meningar, varvid han till sist blev en av
nittiotalets argaste vedersakare.
På det rent skönlitterära området representeras kontinuiteten främst av
Hjalmar Söderberg, som mot mitten av decenniet debuterade som
berättare och kritiker. Han var personligen vän med de ledande nittiotalisterna,
han medarbetade i deras tidning »Svenska Dagbladet», men som diktare
stod hans sinne närmare åttiotalet än den nya riktningen.
Hans första roman, »Förvillelser» (1895), fortsätter på ett
självständigt sätt den realistiska samtidsskildring ur stockholmskt liv, som
började med Strindbergs »Röda rummet». Att han i grunden kände sig
främmande för decenniets diktning har han indirekt erkänt i berättelsen
»Martin Bircks ungdom». Vid ett tillfälle får huvudpersonen i boken
anställa reflexioner över livet och litteraturen. Söderberg återger dem så: »I
hans uppväxtår hade en ny litteratur brutit sig fram, som stod i strid mot
den härskande samhällsmoralen och arbetade på att förändra den. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
