Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järnsvampen är från början inte någon svensk uppfinning, men det
är svenska uppfinnare, som gå i spetsen för arbetet att göra den till en
bekväm och nyttig mellanprodukt i stålframställningen. Redan 1909
började E. Sieurin i Höganäs att experimentera med järnsvampframställning.
Han fann en praktiskt användbar metod, en metod, som emellertid
huvudsakligen är användbar i Höganäs eller på andra ställen, där man har god
tillgång på eldfast lera för ugnarnas infodring. Ett järnsvampverk anlades
också 1917 i Höganäs och har alltsedan dess varit i kontinuerlig drift. Helt
nyligen (1939) anlades ett andra verk här i landet, vid Söderfors bruk. Den
metod, som där kommer till användning, är den Wibergska, uppkallad
efter sin uppfinnare Martin Wiberg, som började sina experiment på
1920-talet i Woxna och sedan fortsatte i Sandviken, Domnarvet och Norberg.
Utom Sieurin och Wiberg, vilken senares metod, åtminstone när detta
skrives, synes stå i det metallurgiska intressets brännpunkt, ha ytterligare
två svenskar sina namn fästade vid järnsvampen: B. Ekelund och G.
Kal-ling. I Avesta, där Kalling bedrivit sina experiment, uppfördes 1930 ett
järnsvampverk i nära full skala. Att fälla en rättvis dom mellan dessa
fyra metoder är inte så lätt, de skilja sig från varandra huvudsakligen i
fråga om reduktionsmedlets beskaffenhet, och sakkunskapen finner att
vardera av dem har sina för- och nackdelar.
Järnsvampen framställes som nämnts ur järnmalmen. På senare tid
har emellertid denna metodik tillämpats så, att man använt granulerat
tackjärn, d. v. s. tackjärn i kornform, som utgångsmaterial, och man har
på det sättet kommit fram till ett stål, som erhållits utan att tackjärnet
smält. Denna procedur kallas RK-processen efter sina båda uppfinnare
J. Rennerfelt och G. Kalling. — Vad så slutligen det rostfria stålet
beträffar, så är det en sak som ligger oss svenskar mycket om hjärtat — i intet
annat land på jorden har detta stål fått så allmän utbredning som här.
Men det är med detta som med flera andra tekniska områden: det är så
många som dragit strån till stacken, att det är svårt, för att inte säga
omöjligt, att peka på någon viss man och utmärka honom framför de övriga.
Inom de trängre fackkretsarna kanske en värdesättning mellan olika
fram-stegsfrämjare kan ske, men på längre avstånd flyta detaljerna ihop,
individerna suddas ut, och endast totalbilden återstår. Så mycket kan
emellertid sägas, att det är ingenjörerna i Avesta och Fagersta, som torde ha största
äran av det rostfria stålets nuvarande mångsidiga användning, en ära som
de få dela med fysiker och kemister i de metallurgiska forskningsinstitutio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
