Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska professionella idrottens historia är ej ett särskilt långt kapitel. De mera
cir-kusbetonade utväxterna ha ej varit alltför allvarliga. Proboxningen var visserligen under
en följd av dr — i Stockholm och Göteborg — ganska publikdragande, men bilden till
vänster, där tungviktshoppet Harry Persson definitivt slocknade efter en knockout av
norrmannen Otto von Porat, och till höger, där förre olgmpiaguldmedaljören Johan
Richthoff agerar å la tiger i en fribrottningsmatch efter bästa amerikanska mönster, ge
ingenting väsentligt av svenskt idrottsliv.
Såsom den mörkaste sidan av stjärnkulten framhålles ofta
professionalismen. Denna — all amatöridrotts spöke — har ytterst ringa
utvecklingsmöjlighet i Sverige. Yrkesidrottsmän förekomma således endast i boxning
samt trav- och galoppsport och skulle f. ö. endast kunna tänkas förekomma
i samband med de stora publikidrotterna, t. ex. fotboll. En speciell art av
professionalismen — idrottstränarens — måste däremot jämställas med
vilket annat yrke som helst och är för idrotten nödvändig.
Trots den i många fall enorma omfattningen av tävlingar är det
praktiskt sett otänkbart att på detta sätt nå målet — idrott åt alla —
mass-idrotten. I Sverige har man därför slagit in på en annan väg. Genom
instiftande av idrottsmärken av olika slag, för vilkas erövrande prestationer
fordras, dragas tusentals personer till idrotten. Även om intresset för
idrotten som sådan ej väckes genom erövrande av idrottsmärket, så verka
märkesproven — som ofta upprepas årligen — som en liten kontroll för
individen av hans fysiska förmåga och få härigenom långt gående verkan.
Den svenska idrottspressen — eller rättare sagt det intresse pressen visar
idrotten — saknar sitt motstycke i världen. Det märkliga är det utrymme
de större dagliga tidningarna ägna idrotten, som vanligen har 1—2 sidor
och på måndagarna — efter söndagsidrotten — sväller ut uppåt 5—6. Själva
fackpressen är i stället magrare och representeras förutom av smärre spe-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
