Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande furstehus, representerade av Margareta och konung Albrekt, som
vardera gjorde anspråk på varandras länder. En avgörande kraftmätning
mellan dem framkallades genom utvecklingen av Sveriges inre förhållanden.
Bo Jonsson dog 1386. I ett vidlyftigt testamente hade han förfogat med
sin egendom i gods och pantlän så, att den även framdeles skulle tjäna
rådsaristokratiens politiska intressen. Tio testamentsexekutörer och tio
ersättare för dessa förordnades ur stormännens krets; de övertogo län och
gods för att av avkastningen betala Bo Jonssons skulder och vissa
testamenterade belopp. Nu ingrep kung Albrekt och sökte genom förbindelser med
Bo Jonssons änka och hennes släkt att få länen i sina händer. Stormännen
voro ställda inför nödvändigheten att gå till strid och inkallade Margareta
som Sveriges regent. I en överenskommelse på Dalaborg (1388)
överlämnades större delen av Bo Jonssons län till Margareta, som i gengäld
garanterade exekutorerna besittningen av resten och gav några av dem personliga
förläningar. Stormännen förbundo sig vidare att välja konung efter
Margaretas förslag; någon given tronkandidat fanns ej, då hennes son Olof, den
gamla konungaättens siste representant, hade avlidit år 1387. Margareta och
hennes förbundna besegrade därpå Albrekt vid Äsle nära Falköping år 1389,
varvid Albrekt själv togs till fånga. Hans anhängare och hans
mecklen-burgska släkt fortsatte striden. De voro herrar på havet, där de s. k.
fetalie-bröderna bedrevo en förödande kaparverksamhet, och hade i Sverige en fast
besittning i Stockholm. 1395 slöts en treårig fred, som därefter blev
bestående. Albrekt frigavs och måste motvilligt avstå från sitt svenska
konunga-döme, och hans anhängare i Stockholm och Finland måste efter hand falla
till föga och erkänna Margareta. Sist av alla svenska provinser kom Gotland,
fetaliebrödernas förnämsta stödjepunkt, under Margaretas välde. Ön
ockuperades av Tyska orden, som fördrev sjörövarna, och först 1408 löste
Margareta ut den för en penningsumma.
DEN NORDISKA UNIONEN OCH ENVÄLDET.
Så hade Norden förenats under en konung. Denna förening var delvis
ett resultat av dynastiska tillfälligheter, men den kan även ses i ett större
sammanhang. Det slutliga förbundet mellan Valdemar Atterdag och det
svensk-norska konungahuset innebar gemensam front mot Hansan,
meck-lenburgarna och deras förbundna de svenska stormännen. Margaretas
inkallande i Sverige var en direkt följd av all rådsaristokratien här fruktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
