Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för konst och konsthantverk. Av Rune Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnad, absid. Här var den förnämste prästens (eller biskopens) plats.
Framför stod altaret, i vars stenskiva en fördjupning innehöll reliker (se
om dessa ovan sid. 99). Jämte högaltaret funnos även i mindre kyrkor
sidoaltaren, t. ex. på ömse sidor om triumfbågen. I större kyrkor, som fingo
mer än ett »skepp» (vanligen tre, stundom fem eller flera), ofta också
ka-pellutbyggen, kunde en mängd altarbord få plats, invigda åt olika helgon;
de voro stiftade av fromma människor, vanligen för mässor till deras egen
och deras anförvanters frälsning. Sedan gudstjänsten under medeltidens
senare århundraden rikt utvecklats, blev prästernas antal i de stora kyrkorna
betydande, och allmänheten fick, särskilt i klosterkyrkorna, hålla till godo
med kyrkans västra parti, där ett lekmannaaltare uppställdes, såsom vi se
det i Värnhem. Kyrkans utsmyckning koncentrerades till koret. I
triumfbågen anbragtes vanligen på en träbjälke ett stort krucifix, omgivet av
Maria och Johannes. Över bågen ser man ej sällan en målad bild av den
triumferande Kristus — därav namnet triumfbåge. Högaltaret var
ursprungligen endast prytt med en bild av den korsfäste; men snart växte
altar-prydnaden ut till ett stort skåp (se nedan). På väggen bakom högaltaret
såg man ofta åter en bild av Kristus i majestät, omgiven av de fyra
evange-Iistsymbolerna (ängeln, lejonet, oxen och örnen). Bilderna i skulptur och
måleri (å tak och väggar) stämde till andakt och gåvo upplysningar om
trosinnehållet, viktiga i dessa tider, då de flesta icke kunde läsa i bok.
Prästerna meddelade texterna från altaret eller från en flyttbar stol.
Fasta predikstolar (jfr bild å sid. 102) kommo i bruk först mot medeltidens
slut framför allt genom dominikan- och franciskanordnarna, de s. k.
pre-dikarbröderna; även utanför kyrkorna uppställdes någon gång sådana
predikstolar. Fast bänkinredning saknades; kring kyrkans väggar gick stundom
en murad bänk, stundom uppställdes där en träbänk. Praktfulla utsnidade
stolar inrättades åt prelaterna i koret (se bilder å sid. 101 och nedan),
stundom åt någon herreman i långhuset.
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Enligt inskriptionen på glorian föreställer denna
vackra målade träskulptur (från Skepptuna kyrka, Uppland) den engelske ärkebiskopen
Thomas a Beckel. Den är emellertid utförd ungefär tre hundra år efter hans martyrdöd,
sannolikt av Bernt Notke, mästaren till Storkyrkans S:t Göransgrupp. Här får denne
lysande och myndige prelat i färger och guld illustrera en medeltida biskop i full ornat,
med mitra på huvudet, kräkla i ena handen och bok i den andra, klädd i (nerifrån
räknat) alba, tunika, dalmatika och mässhake; på händerna har han handskar (här med en
liten relikgömma på utsidan) och utanpå lxandskfingret en juvelbesatt ring. Att skorna
äro dyrbart broderade, ser man ej under albans veck. — Statens historiska museum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
