Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallades: fjärdingshövdingar. Den senare titeln fingo de på grund av att
städerna i administrativt avseende vanligen voro indelade i fyra fjärdingar
eller stadsdelar.
Under folkungatiden — d. v. s. under tiden omkring 1250 till 1390 —
försiggick det stora genombrottet i det svenska stadsväsendets historia. Då
uppstodo en rad nya stadssamhällen, städernas styrelse omorganiserades
efter utländska förebilder, utrikeshandeln ökades i omfattning och ledde
till en efter dåtida förhållanden särdeles betydande tysk invandring, och
slutligen utfärdades då en för hela riket gällande stadslag, som för många
sekler framåt kom att sätta sin prägel på städernas förvaltning och
rättsskipning. Orsaken till denna märkliga nydaning få vi främst söka i att
Sverige på 1200-talet kom i en intim ekonomisk och kulturell kontakt med
sitt stora grannland söder om Östersjön: det tyska riket. Stadsväsendet
hade här oerhört utvecklats under 1100- och 1200-talen, och de slaviska
områdena vid södra Östersjökusten blevo nu koloniserade genom en rad
tyska stadsanläggningar såsom Lübeck, Wismar, Rostock, Stralsund och
Danzig. Redan på 1100-talet hade tyska köpmän i större antal börjat
besöka Gotland, och inom kort uppstod på den gamla inhemska handelsplatsen
Visby ett huvudsakligen av tyskar befolkat stadssamhälle. Denna
tyska kolonistad fick från början en mycket självständig ställning gentemot
den gotländska landsbygden och förvandlades till en nästan oberoende
stadsrepublik, som t. o. m. tidvis förde krig med öns allmoge. Staden började
utvecklas till ett centrum för Nordeuropas handel och stod i regelbunden
förbindelse såväl med den nordryska staden Novgorod som med Lübeck,
Westfalen och Flandern. Det mäktiga »Gotlandsfarargillet» hade här sitt
säte, ty Visbys hamn angjordes av de flesta tyska handelsfartyg, som
seglade på Östersjöns farvatten. Även Baltikums och Sveriges varuutbyte med
Västeuropa ombesörjdes till stor del av denna stads rika borgare. Endast
det snabbt uppblomstrande Lübeck var i stånd att göra intrång på Visbys
ställning som förmedlare av Östersjöområdets handel, och denna rivalitet
slutade omsider med att den förra staden hemförde segern. Efter
1360-talet gick Visbys välstånd starkt tillbaka, mindre på grund av den danska
erövringen 1361 än på grund av att Gotland sedermera vid flera
tillfällen förvandlades till ett sjörövarnäste. Inom det svenska stadsväsendet
intog Visby en klar och tydlig undantagsställning såväl i politiskt som i
kulturellt hänseende. Till hela sitt väsen var Visby, såsom nyss antyddes,
en tysk stad: dess stadslag och stadsförfattning var rent tysk, och hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
