Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vågsedlar på de varor, som skulle exporteras. Man utövade även på sina
ställen en ganska vidsträckt livsmedelskontroll genom särskilda
förtroendemän, s. k. vräkare, som bl. a. prövade det bröd och de dryckesvaror,
som salubjödos.
På grund av den starka karaktär av lanthushållning, som utmärkte
medeltidens städer, kunde dessa icke undvara en gemensam betesmark för
borgarnas kor, får, getter och svin. Liksom byarna hade därför städerna
ofta allmänningar, vilka tjänade som mulbete och svinavall. Detta innebar,
att de medeltida städerna voro betydligt mera självhushållande än de
nutida; så t. ex. voro de beträffande mjölk, smör och kött mindre beroende
av tillförseln från landet. Behovet av bränsle medförde även, att städerna
stundom ägde eller hade nyttjanderätt till skogar, där borgarna hade sitt
vedhygge.
Ett utmärkande drag för det äldre stadsväsendet var, att de kommunala
uppdragen och tjänsterna endast i ringa utsträckning voro avlönade — först
1436 tilldelades borgmästare och råd i Stockholm fasta arvoden. Egentligen
innehade endast stadsskrivaren, bysvennerna — dåtidens poliser — samt
bödeln avlönade platser. De kommunala utgifterna voro därför relativt små.
Sjukvården — i den mån man kan tala om sådan — tillkom de kyrkliga
»helgeandshus», som funnos i flera av de större städerna — ett minne av en
dylik institution är namnet Helgeandsholmen i Stockholm. De olyckliga
spetälska fingo taga sin tillflykt till särskilda vårdanstalter, de s. k.
hospitalen, som förlades ett stycke utanför staden. Någon ordnad fattigvård
existerade knappast, ehuru kyrkor och kloster genom insamlade allmosor
sökte lindra nöden bland de fattiga. Skolväsendet befann sig ännu i sin
PLANSCH VID DENNA SIDA. Ungefär så måste en stadsgata ha tett sig vid medeltidens
slut i vårt land. Fast här är trångt och smutsigt och mörkt, kan det mycket väl vara
en av stadens »huvudgator» — är man rädd för att smutsa ner sig om fötterna, kan
man ju försöka balansera sig fram på broläggningens stenar. Hönsen sprätta i
smörjan, gässen flaxa undan, när man kommer, och springa inte också svinen lösa, stå de
klavade på »trottoaren» och böka i soporna. I det brokiga vimlet möter man bland
vanliga borgare och bönder från landet krigare med järnhatt på huvudet och hillebarder
och skäggyxor i händerna, barfotamunkar i tonsur och vadmal, riddare med klingande
sporrar och guldkedjor om halsen, musikanter och gycklare. I öppningarna i
husväggarna, bodarna, bjuda köpmän, krögare och hantverksmästare ut sina produkter, och
förgyllda skor, små öltunnor eller väldiga saxar hänga som skyltar över bodluckorna.
Det växer gräs och lök på taken, och från burspråken i andra våningen kan man ibland
få se pigorna vräka sopor och tömma kärl ner på gatan. — »Ture Jönsson Tre Rosor
återvänder från riksdagen i Västerås 1527». Glasradering 1869 av Georg von Rosen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
