Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom som frälsemannen eller den kyrkliga hierarkien. Ofta ställde de sig
solidariska med allmogen eller med bergsmännen, dåtidens industriidkare.
Vi få icke döma de genomsnittliga medeltidsstäderna med nutida mått. De
voro små och obetydliga samhällen: vår största stad, Stockholm, hade vid
medeltidens slut knappt 8,000 invånare. En landsortsstad som Jönköping
torde samtidigt ha haft högst 2,000 invånare. Men å andra sidan hade
dåtida världsstäder som Köln och Lubeck föga mer än omkring 30,000
invånare. Sverige var också ett glest befolkat land: det torde vid medeltidens
slut haft 000,000—700,000 invånare. Man saknade all industri i städerna,
och handeln med landsbygden hade icke sin nuvarande omfattning, emedan
allmogen i stor utsträckning drog sig fram genom naturahushållning.
Visserligen kunde handelsutbytet då och då kulminera vid marknadstiderna,
men under långa tider av året var det endast ringa. Ännu var alltså
stadsväsendet blott en ofullgången planta, som först under senare sekler skulle
spira upp till ett stort träd.
DEN SVENSKA GENOMSNITTSSTADEN. VARDAGSLAG. GILLEN.
Hur såg den svenska genomsnittsstaden ut? Mången föreställer sig
kanske, att den liknade Visby eller Nordtysklands romantiska hansestäder.
Så kanske var fallet med Stockholm men ej med de övriga städerna.
Stenhus voro mycket sällsynta, i stället dominerade de låga trähusen.
Rådstugorna voro små och oansenliga — de enda monumentalbyggnaderna voro
stadskyrkorna och klostren. I biskopsstäderna tillkommo katedralen,
kanik-husen ocli stundom en biskopsborg, men dessa byggnader bildade ofta ett
litet samhälle för sig, som stod utanför det borgerliga.
De säkerligen mycket smutsiga gatorna voro ofta belagda med
kavel-broar (»gatubroar») av trä, vilket man har konstaterat vid grävningar bl. a.
i Söderköping. Redan tidigt började man namnsätta gator, ofta efter vid
dem bosatta yrkesmän. Vi höra talas om »Köpmannagator»,
»Skomakare-gator» och »Smedjegator». Ett egendomligt gatunamn, som förekommer
i flera städer är »Tjuvagatan», som gick från stadens torg till galgbacken,
där tjuvar och missdådare fingo lida sina stränga straff.
Borgarnas gårdar synes ofta ha bestått av ett flertal olika byggnader.
Mot gatan låg stundom en stenbod med välvd källare samt bodar med loft
och svalgång. Bakom dem och in på gården påträffa vi de egentliga
boningshusen och brygghuset samt stundom en ladugård. Stenbodarna eller
Sv. folket genom tiderna II. — 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
