Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ödelädes. Talrika människor fördes i fångenskap. Är 1577 gjorde en trupp
tatarer ett anfall över isarna från det belägrade Reval. Helsingfors
räddades genom ett packisband, som hindrade ryttarna att genast anfalla staden,
men från Ingå till Borgå i öster svepte tatarerna fram. Hårdast träffades
Helsinge och Sibbo i mellersta Nyland, där ett stort antal byar brändes och
därifrån talrika fångar bortfördes. Grymt plågade de vilda ryttarna sina
offer. En samtida rapport säger, att det var förfärligt att höra om deras
våldsdåd. De hade t. ex. stekt ett barn och lämnat det svedda liket inlindat
i en duk på bordet, där föräldrarna funnit det. På 1580-talet hemsökte
ryska lodjor kusten, brännande kyrkor och byar. År 1590 kom ett sista
infall, som i Vederlax och Veckelax ledde till förlusten av 1,125 försvunna
och döda. Det var kanske svenskhetens död i dessa nejder. Det är att
märka, att anfallen 1571 skett utan föregående krigsförklaring och att
tataröverfallet inträffat, ehuru Finland enligt ingånget stillestånd borde varit
fredat för anfall. Dessa händelser levde länge i befolkningens minne. År
1617 talar Gustav Adolf triumferande om huru ryssen med Nevamynningen
berövats »de rofhus», ur vilka han »oss tillförande beskadat hafwer».
Ryssen hade ej blott i krigstider varit »fördervelig, utan fast i fredstid
förtrete-lig, efter hvarken herre eller undersåtare» ens då kunnat bo i säkerhet för
hans överfall. Detta tal hölls, efter det konungen under långvarig vistelse i
Finland inhämtat råd av ännu levande deltagare i 1570-talets strider.
Men ej blott fiendehärjningar försvårade allmogens ställning. Ända från
Erik XIV:s dagar till Stolbovafreden år 1617 var Finland basen för
krigsoperationerna söderut mot Livland och österut mot Ryssland. Detta
betydde, att ständiga krigsgärder uppburos för trupperna på
krigsskådeplatserna och att genomtågande trupper jämt oroade befolkningen med sitt
övervåld. Stolbovafreden skapade tryggare förhållanden, men när
stormakten bryter samman, kommer ryssen åter gång efter annan in i landet. Det
ligger utom planen för denna uppsats att dröja vid dessa hemsökelser.
Endast så mycket måste nämnas, att den finlandssvenska allmogen i gemen,
så i Nyland och Åboland som på Åland och i Österbotten, fick känna den
»bondenöd», som stormaktens sönderfall innebar för gränslandets
innevånare. Minnet av ofärden fortlever även i folksägnen.
I allmogens liv spelade folkdiktningen fordom en viktig roll.
Uppteckningen av denna i Finlands svenskbygder vidtog först i mitten av
1800-talet, men skörden har varit rik. I mycket påminner den om den svenska
folkdiktningen västanhavs. Men Finlands förhållanden ha gett traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
