Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dubbelt överlägsna ryssarnas befästa läger blev en glänsande seger. Sedan
den sachsiska armén följande år jagats bort från Livland, var den fientliga
ligans angrepp fullständigt avvisat. Men en betryggande fred kunde man
enligt Karl XII:s mening ännu ej hoppas på. Under åren 1701—06 arbetade
han med den konsekvens, som var på en gång hans stora styrka och
förnämsta svaghet, på att förverkliga en stor politisk tanke. August skulle
avsättas, en vänligt sinnad monark insättas på den polska tronen och Sverige
och Polen liksom under Johan III:s tid samverka mot bådas farligaste fiende,
Ryssland.
Under fyra år genomtågade Karl Polen i ständig kamp mot polska
friskaror, sachsiska arméer och ryska trupper, som tsaren skickade till Augusts
undsättning för att hålla svenskarna så länge som möjligt sysselsatta i Polen.
Genom att 1706 infalla i Sachsen berövade Karl slutligen August en för
denne oumbärlig operationsbasis och tvang honom att erkänna Stanislaus
Leszczynski, som den polska riksdagen under den svenska härens
påtryckning valt till konung. Polens värde som bundsförvant hade Karl dock
överskattat, likaväl som han underskattade Rysslands farlighet som fiende. Av
eftervärlden har detta med en viss rätt kallats Karl Xll:s allvarligaste
politiska missgrepp. Karl förde nu befälet över en armé, som i fråga om
krigs-duglighet sökte sin like i Europa. Många voro de, som hoppades eller
fruktade, att han skulle ingripa i det just pågående kriget mellan Frankrike—
Spanien och England—Holland—Österrike. »Man drog en suck av lättnad»,
säger en engelsk historiker, »då den svenska hären vände sina fruktade
bajonetter mot öster.»
Tsar Peter hade under tiden uppsatt och övat nya arméer. De svenska
Östersjöprovinsernas försvar försvagades av oenighet mellan det högre
befälet och bristande understöd från hemlandet. Att ryssarna lyckades erövra
Ingermanland, där tsaren grundläde S:t Petersburg — tills vidare endast
som flottstation och handelsplats — betydde i och för sig ingen avgörande
framgång, så länge man ej kunde vara säker för den svenska huvudarmén.
Då Karl XII beslöt sig för att tvinga Ryssland till fred genom att tåga
mot Moskva, gjorde han icke blott vad både svenskar och polacker lyckats
med 100 år tidigare, utan även vad man i Europa allmänt väntade och i
Ryssland i allra högsta grad fruktade. Mot den svenska hären vågade tsaren
icke någon öppen drabbning utan lade i stället med äkta orientalisk
hänsynslöshet en barriär av härjat land i dess väg. För att kringgå denna sökte
sig Karl allt längre mot sydost, förföljd av ständiga missöden, för att slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
