Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var beröringen med utländsk litteratur, närmast den franska
renässansdiktningen, som lärt »Skogekär Bergbo» att uppställa detta sista krav.
Hur det skulle fyllas, var han dock osäker om. Några vägar att anvisa har
han inte; han kan blott anbefalla ett ivrigt bemödande att komma till rätta
med svårigheterna och söker tröst i tanken, att »ther som svårhet finnes, /
sigh läter konsten see». I sitt poetiskt mest fullgångna verk, sonettcykeln
»Venerid», har han sökt nå sitt mål genom att på svenska dikta efter de
förnämsta mönster, som modern poesi vid denna tid hade att bjuda, Petrarca
och Ronsard. Petrarca hade »hedrat» italienskan och Ronsard franskan
med s. k. sonetter, skriver han själv i ett företal till läsaren, och nu vill
han på samma sätt visa, hur lämpligt för diktning hans modersmål är.
»Venerid» röjer tydligt hans fina litterära bildning, liksom den vittnar om
ett för tiden ovanligt finstämt känsloliv. Den kärlekshistoria, som här på
renässanssonetternas vis skildras, låter oss också för första gången i nyare
svensk litteratur möta en psykologisk analys. Bland 1600-talets diktare
intager sålunda »Skogekär Bergbo» en av de främsta platserna. Bestående
som poesi har dock hans diktning trots alla goda ansatser blivit endast i
mindre utsträckning. Han har målmedvetet strävat mot en konstnärlig
svensk dikt. Men att poetiskt levandegöra den nya uppfattningen var
förbehållet en verklig skald — Georg Stiernhielm.
»DEN SVENSKA SKALDEKONSTENS FADER.»
Som poet på svenskt språk framträdde Stiernhielm först med
hyllningsdikter till drottning Kristina 1643 och 1644. Redan vid denna tid tycks
också ämnet för hans yppersta dikt, »Hercules», ha föresvävat hans
fantasi och tagit form, ehuru intet därav finns kvar. Senare under
årtiondet upptogs arbetet på Hercules-dikten, och 1648 var Stiernhielm färdig
att lämna den från sig. Den spreds tills vidare blott i handskrift, ty till
trycket befordrades »Hercules» inte förrän 1658 efter att ha genomgått en
ganska genomgripande omarbetning. Under mellantiden —- närmare
bestämt 1649 och 1650 — hade Stiernhielms poetiska förmåga dessutom tagits
i anspråk vid hovet, där han fick författa de svenska texterna till tre
s. k. baletter, »Then fångne Cupido», »Freds-afl» och »Parnassus
Tri-umphans». För både samtid och eftervärld är dock Stiernhielm framför
allt »Hercules’» skald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
