Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saknas. Där skildras inte bara målaren vid sitt staffli utan också smeden
med sin tång och dalkarln med sin skyffel, pigan med sitt klappträ,
fabriksflickan vid sin spinnrock och bondfolk med höbåtar och grönsaker, med
»kycklingar, kalvar och lamm». För kulturhistorikern är allt detta en gruva
med de rikaste fyndigheter, bara han har förstånd att utnyttja den. Vi
upplysas om hur det slutande 1700-talets människor klädde sig, åto, drucko
och rörde sig — hur detaljerna än överflöda, så är det ändå alltid
människor, som röra sig och fladdra förbi i intensivt levande bilder, som
föregripa filmens. Också den, som vill läsa epistlarna som en kulturhistorisk
bilderbok, måste ha sinne för deras mångtydighet. De tidigare avspegla
Frihetstidens och det enkla folkets vanor, de senare den mera förfinade
gustavianska kulturen. Det är här knappast längre Fredman, Ulla och
Mo-vitz som skildras utan skalden själv och hans umgänge. I de sista
Ulla-epistlarna, som ha karakteriserats här ovan, är detta ganska tydligt, men
flera andra exempel kunna nämnas. Den vackra unga dam, som sitter för
Movitz målare i »Min son, dina kärl, dina skålar» är mera värd en Elias
Movitz målare i »Min son, dina kärl, dina skålar», är mera värd en Elias
stad. Går man från kägelspelet hos Faggens (n:r 55) — för att inte tala
om det hejdundrande slagsmålet vid Dantobommen (n:r 53) — till det i
alla avseenden städade kortspelet på Klubben (n:r 42, från omkring 1777),
så syns bäst oförenligheten mellan två sociala världar. Så som på Klubben
kan det ha gått till hos Bellmans svåger, Arrhén von Kapfelman, på
Hägerstens gård, alldeles där i närheten, eller i något annat av de hem där
skalden umgicks. Den sällsamt pittoreska verkligheten bakom Bellmans
diktning har naturligt nog alltid förmått intressera. Men det finns ett underligt
slags forskare, som vallfärda till de gamla Bellmanskrogarna (vilka sällan
äro de rätta) som till heliga orter och som ägna Bellmansfigurernas s. k.
förebilder (vilka inte heller alltid äro de rätta) en andäktig dyrkan. För det
slagets forskning har rotandet i skuldebrev och krogräkningar och
allehanda kuriosa blivit självändamål, och under allt detta har man glömt det
viktigaste — dikten själv.
FOLDER VID DENNA SIDA. Mälardrottningen pd Bellmans tid. 1700-talets
monumentala Stockholm har kanske inte träffats bättre än på denna gravyr av J. F. Martin, där
lokaliteterna äro lätt igenkännliga. Utsiktspunkten är Kastellholmen; längst till höger ett
parti av kastellet och salutbatteriet. I ordning frän vänster skymta tornen av Katarina,
Maria, Riddarholmskyrkan, Tyska kyrkan, Storkyrkan, Klara och Jakob. ■—•
Akva-tintagravyr från 1790-tidet av J. F. Martin (i »Svenska vuer»). — Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
