Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortfor man att använda jordmjölet för brödbakning och grötkokning.
Vid kemisk undersökning befanns det bestå av fint fördelad kiseljord och
fältspat med en mindre procent kalk, lera, järnoxid och något organiskt
ämne.
Historien om jordmjölet i Degerfors ger en folkpsykologisk inblick i
förhållandena under nödtider. Man ville så gärna tro, att det fanns mjöl
att få, varningar och förklaringar tjänade till intet, det hela får karaktär
av massuggestion och hungerpsykos i en tragisk förening. Nöden har
ingen lag, heter det, och i hungertider har snart sagt allt möjligt använts
som brödsurrogat. Det enda den svenska allmogen icke ätit är svamp —
det moderna svampintresset har således inga höga anor.
DET SVÄRA ÅRET.
I en »Undersökning om årswäxtens förhållanden och i synnerhet
miss-wäxtåren i Sverige från år 1523 till 1781», som publicerades av E. Ekman
år 1783, göres gällande, att under denna period var endast omkring vart
åttonde år gott, medan de övriga stå betecknade som missväxtår eller år
med knapp eller medelmåttig skörd. Vad vi i det föregående ha anfört,
torde kunna anses som en bekräftelse på denna framställning. Under
1800-talet blevo förhållanden i stort sett bättre, men under århundradets
förra hälft förekommer under varje årtionde ett eller flera missväxtår,
som i större eller mindre delar av landet ge anledning till hungersnöd. Vi
ha i förbigående nämnt åren 1826, 1832, 1838, 1845 och 1852. Man sökte
lindra nöden i de hårdast drabbade landsändarna genom att vädja om
hjälp hos allmogen på andra håll. För exempelvis Västmanlands
vidkommande var 1844 ett regnigt och kallt år, som gav dåligt mogen och svag
skörd, medan det därpå följande blev ett hårt torkår. Västmanlänningarna
fingo därvid hjälp genom sammanskott från andra landskap. Hur en dylik
vädjan tillgick, framgår av ett av N. Keyland framdraget
sockenstämmo-protokoll från Öland av år 1852, varvid det alltså gällde nödläget i
Värmland, som vi i det föregående illustrerat med berättelsen om de svältande
barnen. Det heter i kyrkoboken för Torslunda socken den 2 februari:
»Sedan Kon. befallningshavande i Kalmar genom kungörelse den 17
sist-lidne januari låtit utgå en uppmaning till Kalmar läns innevånare att efter
råd och lägenhet lämna understöd till en del socknar inom Värmland, där
nöden redan är så stor, att folket nödgas äta bröd av bark, hackelse, agnar
Sv. folket genom tiderna IX. — 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
