Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Gustav Geijer. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av bröderna, som även skulle studera i Uppsala, gav
fadern med sig, och Geijer skulle slippa bli färdig till
1803 års promotion.
Geijers studieår i Uppsala voro ej bland hans
lyckligaste. Det var mycket han började grubbla över, och
själv var han rädd, att han skulle bli en drömmare, en
svärmare, som inte gjorde någon nytta i livet. Dessa
år var det också rätt oroligt i Uppsala. Nyare, mer
frisinnade idéer började spridas bland studenterna men
väckte oro bland professorerna och hos regeringen i
Stockholm. Geijer slöt sig förstås till de unga och
räknades, såsom vi få se, till de »misstänkta». Men för
att räknas dit behövde man under Gustav IV Adolfs
skuggrädda regering ej ha gjort sig skyldig till mer än
ett frisinnat, modigt ord.
Endast sommarferierna fick Geijer under dessa år
tillbringa i hemmet. Hur han njöt av att åter vara på
det älskade Ransäter och att i frihet få ströva omkring i
sina älskade skogar! Så mycket svårare kändes det
emellertid att återvända till Uppsala. När hemlängtan
riktigt kom över honom där, slog han sig ned vid pianot
och spelade en värmländsk folkvisa eller en jössehäradspolska,
och så kunde han för en kort stund drömma
sig tillbaka till Värmland.
Då Geijer sommaren 1803 vistades hemma, beslöts det,
att han skulle för någon tid söka en informatorsbefattning
i ett förnämt hus. En gammal god vän till familjen,
kapten Rappholt, skrev till en bekant från ungdomsåren,
riksrådet Malte Ramel, och rekommenderade den unge
studenten till det bästa. Man kan förstå, huru Geijer
själv och hur hans föräldrar skulle känna det, när någon
tid därefter den förnäme mannen svarade, att han ej
ansåg sig kunna mottaga den unge studenten i sitt hem, då
han genom efterforskningar i Uppsala fått veta, att »han
var en yngling utan stadga».
Den hederlige, bottenärlige Erik Gustav kände sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
